BlondiBarcelona

Nu på förmiddagen har jag tid hos min tandläkare, vi sätter igång igen efter semesteruppehåll. Ska bli spännande att höra vad hon har att säga.

Tandblekningen som vi hann klar före semestern var hon mycket nöjd med, då. Nu är jag inte lika säker, kanske jag har lyckats förstöra resultatet. Jag äter nämligen några bär som heter Gojiberries från Tibet som ska göra underverk. De små rackarna är röda och har en förmåga att fastna mellan tänderna, kladdar fast sej. Jag är nästintill maniatisk med rengöringen av tänderna men det finns alltid kvar nån liten rest. Mellantandborstar och tandtråd rår inte riktigt på dem jäklarna. Dricker även 1 kopp kaffe på morgonen, en stor dubbel espresso. Har även upptäckt att jag äter mycket röd och grön mat, kanske inte heller är så bra för emaljen.

Nu är planen att byta ut 2 jacketkronor, tandköttet har krypit upp pga av ålder och troligen inte rätt tandborstteknik. Nu kan det samlas matrester i mellanrummet, det är verkligen äckligt. 

Oj måste springa, ska vara där kl.10


ADIOS! 

 

Göra tal för mitt namn..

Lilla fru Gris kallas jag av min gode vän J sedan han fick reda på att jag skulle gifta mej med maken. 

Nu är det ju inte så att maken är ett svin eller så, inte ens lite grisig. Har bara haft oturen eller turen att födas med ett lite "starkt" efternamn som enligt svensk-spansk ordbok betyder  svin, smutsgris, grisig, smutsig, svinaktig, gemen. 

I skolan var det inte enkelt för maken, barnen försökte retas men det tog snabbt slut. Maken är en ledartyp, god kamrat  och nobel. Blev snabbt respekterad. Vilket följer honom i livet.  

Jag reagerade så klart när han presenterade sej, tyckte att det var jätte roligt.

Tvekade inte en enda sekund när vi gift oss att ta det som mellannamn. Jätte bra att heta, ingen glömmer en nånsin. Restauranger, resebyråer, posten alla ställen där man uppger det. Och mej lite extra, utländska och blond.

Igår såg jag inte bara ut som en gris jag kände mej även som en. Har nu gjort det i en vecka. Medicinen som jag tog i 4 dagar har fullkomligt nockat mej. Illamående och värk i magen som inte går över. Besökte husläkaren som skickar mej till sjukhuset, misstänker att levern har blivit påverkad. På akuten tas prover och röntgen, läkarna beslutar sedan att göra ultralljud. 

Allt ser bra ut men man hittar nåt fel på blodet som inte har med detta att göra men som måste följas upp. Vi åker hem på kvällen med mer mediciner och med beskedet att det kan ta upp till en vecka för att medicinen ska försvinna helt ur kroppen.
 
       
Uppsvälld och knallröd i ansiktet


Det blir att ligga i sängen och försöka ha TÅLAMOD.


ADIOS. 

Igår hade jag besök hos neurologen. Min var inte där så det blev en som jag aldrig träffat. Men som var påläst så jag slapp tjata om allt, vilket gör mej så trött. Även 2 läkarkandidater bad att få sitta med.

Har tidigaresatt mitt besök som var planerat till i juni då värken har ökat och jag får såna kramper eller kanske rättare sagt sendrag i fötterna. Gör så ont. Stortån hamnar bakom de övriga tårna och måste bändas loss.

Doktorn börjar med att säga att han har läst resultaten från den sista undersökningen och biopsin, frågar om jag inte har träffat Dr C och fått resultaten. Svarar nej och han säger att jag får dem av honom men att jag bör ringa och påminna Dr. C. 

Sendragen verkar inte förvåna eller bry utan nåt man får med min sjukdom och  värken vet de bara ökar. Säger att med så sjukt nervsystem och stora skador förvånar det inte utan är väntat. Nerverna dör hela tiden och det ger mer värk. 

Biopsin var negativ. Jag som nästan har hoppats att jag har Amyloidosis (skellefteåsjukan). Mycket svår sjukdom där levertransplantation är lösningen. Då slutar nervsystemet att degenerera. Jag tillhör tydligen en utav de 50-80% som aldrig får ett svar på varför nerverna dör. 

Doktorn vill att jag ska öka dosen på en utav de mediciner jag redan tar. Den är giftig, dödar blodkroppar men jag ligger bra på analyserna. Även att jag ska försöka igen med medicinen som jag inte tålde. Den som slutade med ambulansfärd till sjukan (inlägg 15/3) , men börja med halva dosen för att se om det går bättre.

Att mitt nervsystem är så svårt sjukt har jag anat men nu när doktorn säger det och förklarar så blir jag jätte ledsen. Han förklarar helt utan krusiduller och jag förstår att jag kanske måste inse vad jag har vetat men i vissmån förnekat. Jag är mest rädd för värken men dem för funktionen av organen. När det yttre nervsystemet brunnit ner då ger det sej på nerverna till de vitala organen och då är det slut. 

Gick därifrån med gråten i halsen. Läste vad jag fått med mej men förstod inte mycket. Ringer maken när jag kommer hem gråtandes, han förbannar sej för han brukar alltid följa med. Jag tyckte inte att det var nödvändigt denna gång. Men det hade nog varit skönt ändå. 

Vi pratade även med barnen och informerade om läget och förklarade att vad jag trodde går över inte blir så. Nu har jag kommit till ett sämre tillstånd och att de måste hjälpa till lite extra. Och att imorgon är jag gladare igen.

Idag är jag gladare, ska ringa och be om tid till Dr. C. 

Life goes on! 


ADIOS!

  
 
  

Vi åt lunch i söndags  tillsammans med goda vänner som har en son på snart 6 månader. Gud så gullig han är! 

Glad och trygg.  Tillät oss alla hålla honom hela tiden. Vi blev förälskade i honom. Mest dottern som säger att hon inte gillar barn.  Alla barn är galna i henne ska tillägas. Även denne lille plutt facinerades av henne. Han gick med på att sova siesta med henne i våran säng. Tog sej även en liten tupplur när vi åt på restaurangen i allt oljud. Här i Spanien pratar vi ju inte direkt lågmält. 

Dottern gick även och träffade plutten imåndags efter skolan på mammans frisersalong. Hon fick sitt hår klippt och är så söt nu. Hon ska gå dit efter skolan och hjälpa min väninna för att se om frisöryrket kan vara nåt. Alltid bra att tjäna en extra slant.

Dottern verkar gladare,  som om medicinen gör verkan. Men enligt henne är det bara attityden, hon själv känner sej sämre. ???

Hon träffar en psykolog varje vecka som gör nån slags test och på måndag ska hon träffa psykologen som har skrivit ut medicinen.
 
Det känns åtminnstonde bra för oss andra.


Mina godingar med lille godingen.



Jag med godingen.



Maken med godingen.

Sonen fick sina svimningsanfall igår morse och fick stanna hemma från skolan. Jag hör honom skrika på mej från badrummet  och hittar honom på golvet med en bula i pannan. Troligen har han slagit sej i handfatet eller golvet, men han är vid medvetande. Efter en stunds vila försöker han gå in i duschen, jag hör ett brak och rusar in, han ligger på golvet medvetslös och får lite kramper men lyckas få liv i honom ganska snabbt. Maken är på telefonen och hör allt, blir givetvis nervös. Vill komma hem men eftersom jag har situationen under kontroll är det inget att göra. Får upp sonen och lägger honom i min säng. Han klagar på spränghuvudvärk, får en tablett och somnar som en stock. 

Idag mår han som vanligt och har gått till skolan. 

Ska nu ringa till exet och fråga när vi ska betala inskrivningsavgiften till sonens nya skola.

ADIOS!  

  

Sista veckorna känns det som om jag lever i ett vakum. Som om mitt vanliga glada jag har försvunnit.

Livsglädjen sögs ut ur märg och ben som när man tar ryggmärgsprov.

Vaknar på mornarna och tänker att idag så känns allt bra, men i takt med minutrarna som går avtar all lust och ork. Kroppen strular även, får konstig kramp under fötterna. Stortån viks under de övriga tårna och det gör förjävligt ont. Till och med när vi är och handlar sker det. Sonen säger att jag ska lägga mej på golvet så kan han hjälpa mej. Men det vore lite för mycket för vad jag klarar just nu. 
Vill att neurologen ringer och säger att jag har den där konstiga sjukdomen, då finns det ändå nåt med förklararing.

Det ända som jag ägnar mej åt just nu är matlagning och att finnas för familjen.  De har alla på sitt sätt det svårt. Maken genomgår förändringar  på jobbet, att som chef behöva sanktionera personal är inte lätt.

Sonen tycker att det är läskigt att gå ut efter sista överfallet. Polisen visar verkligen att de försöker göra nåt den här gången. Sonen såg nämligen 2 utav rånarna i tisdags. Vi ringde direkt och det kom en polisbil, men de fann dem inte. Nu har vi fått ett mobilnummer som är direkt till investigationer och de kommer snabbare. Spanare kommer även att cirkulera utanför skolan måndag-tisdag när de slutar. Också  visa sonen foton. 

Dottern är den som jag inte förstår nu. Följde med henne till doktorn för nytt recept. Hon gick in ensam till doktorn. Efter en lång stunds pratande hämtas jag in. Doktorn förklarar att jag ska inte oroa mej över att hon kliar sej. ???
Kliar frågar jag, stående som ett fån och levande frågetecken. Doktorn förklarar att det är ett sätt att frigöra sej späningar. Andra skakar med foten. Hon säger även att jag ska inte bli rädd därför det är på ett ställe som är förknippat med självmord. Det har inget med det att göra. Jag svarar att jag/vi har aldrig trott det, men att det gör ont att se sin dotter klia(???) sej ett 10x7 cm stort sår som blöder.  Begriper inte vad doktorn förklarar. Dottern attackerar och jag känner mej som en totalt okänslig skit som inte förstår henne eller lyssnar. Vi går ut ur vårdcentralen och hon går till sin pappa.

Jag går hem och lagar lunch för brinnande livet. Ska åtminstonde ge familjen bra mat.  Funderar hela tiden över att jag inte lyssnar. Fattar verkligen ingenting. Jag vet i såna fall inte vad som är att lyssna. Undrar då vad jag har sysslat med i alla år. Jag har alltid trott att mina barn tycker att jag lyssnar och nu är det inte så. Är tvungen att fråga sonen som jag har lättare att prata med. Han svarar att inte alltid, till exempel när jag vilar på eftermiddagen.  Jag frågar då om han alltid lyssnar på mej, han svarar ärligt nej. Vi är överens att man gör inte alltid det,men att det betyder ju inte att man inte lyssnar.  

Jag tänkte när jag var tonåring att som min mamma gjorde skulle minsann inte jag göra. Nu visar det sej att jag har en dotter som ser mej på samma sätt. Sitter det i generna? Fattar ingenting just nu. 

Vet bara att det är så svårt att vara mamma!


ADIOS!