Vilken gullig liten plutt...
Vi åt lunch i söndags tillsammans med goda vänner som har en son på snart 6 månader. Gud så gullig han är!
Glad och trygg. Tillät oss alla hålla honom hela tiden. Vi blev förälskade i honom. Mest dottern som säger att hon inte gillar barn. Alla barn är galna i henne ska tillägas. Även denne lille plutt facinerades av henne. Han gick med på att sova siesta med henne i våran säng. Tog sej även en liten tupplur när vi åt på restaurangen i allt oljud. Här i Spanien pratar vi ju inte direkt lågmält.
Dottern gick även och träffade plutten imåndags efter skolan på mammans frisersalong. Hon fick sitt hår klippt och är så söt nu. Hon ska gå dit efter skolan och hjälpa min väninna för att se om frisöryrket kan vara nåt. Alltid bra att tjäna en extra slant.
Dottern verkar gladare, som om medicinen gör verkan. Men enligt henne är det bara attityden, hon själv känner sej sämre. ???
Hon träffar en psykolog varje vecka som gör nån slags test och på måndag ska hon träffa psykologen som har skrivit ut medicinen.
Det känns åtminnstonde bra för oss andra.
Mina godingar med lille godingen.
Jag med godingen.
Maken med godingen.
Sonen fick sina svimningsanfall igår morse och fick stanna hemma från skolan. Jag hör honom skrika på mej från badrummet och hittar honom på golvet med en bula i pannan. Troligen har han slagit sej i handfatet eller golvet, men han är vid medvetande. Efter en stunds vila försöker han gå in i duschen, jag hör ett brak och rusar in, han ligger på golvet medvetslös och får lite kramper men lyckas få liv i honom ganska snabbt. Maken är på telefonen och hör allt, blir givetvis nervös. Vill komma hem men eftersom jag har situationen under kontroll är det inget att göra. Får upp sonen och lägger honom i min säng. Han klagar på spränghuvudvärk, får en tablett och somnar som en stock.
Idag mår han som vanligt och har gått till skolan.
Ska nu ringa till exet och fråga när vi ska betala inskrivningsavgiften till sonens nya skola.
ADIOS!
Som i ett vakum...
Sista veckorna känns det som om jag lever i ett vakum. Som om mitt vanliga glada jag har försvunnit.
Livsglädjen sögs ut ur märg och ben som när man tar ryggmärgsprov.
Vaknar på mornarna och tänker att idag så känns allt bra, men i takt med minutrarna som går avtar all lust och ork. Kroppen strular även, får konstig kramp under fötterna. Stortån viks under de övriga tårna och det gör förjävligt ont. Till och med när vi är och handlar sker det. Sonen säger att jag ska lägga mej på golvet så kan han hjälpa mej. Men det vore lite för mycket för vad jag klarar just nu.
Vill att neurologen ringer och säger att jag har den där konstiga sjukdomen, då finns det ändå nåt med förklararing.
Det ända som jag ägnar mej åt just nu är matlagning och att finnas för familjen. De har alla på sitt sätt det svårt. Maken genomgår förändringar på jobbet, att som chef behöva sanktionera personal är inte lätt.
Sonen tycker att det är läskigt att gå ut efter sista överfallet. Polisen visar verkligen att de försöker göra nåt den här gången. Sonen såg nämligen 2 utav rånarna i tisdags. Vi ringde direkt och det kom en polisbil, men de fann dem inte. Nu har vi fått ett mobilnummer som är direkt till investigationer och de kommer snabbare. Spanare kommer även att cirkulera utanför skolan måndag-tisdag när de slutar. Också visa sonen foton.
Dottern är den som jag inte förstår nu. Följde med henne till doktorn för nytt recept. Hon gick in ensam till doktorn. Efter en lång stunds pratande hämtas jag in. Doktorn förklarar att jag ska inte oroa mej över att hon kliar sej. ???
Kliar frågar jag, stående som ett fån och levande frågetecken. Doktorn förklarar att det är ett sätt att frigöra sej späningar. Andra skakar med foten. Hon säger även att jag ska inte bli rädd därför det är på ett ställe som är förknippat med självmord. Det har inget med det att göra. Jag svarar att jag/vi har aldrig trott det, men att det gör ont att se sin dotter klia(???) sej ett 10x7 cm stort sår som blöder. Begriper inte vad doktorn förklarar. Dottern attackerar och jag känner mej som en totalt okänslig skit som inte förstår henne eller lyssnar. Vi går ut ur vårdcentralen och hon går till sin pappa.
Jag går hem och lagar lunch för brinnande livet. Ska åtminstonde ge familjen bra mat. Funderar hela tiden över att jag inte lyssnar. Fattar verkligen ingenting. Jag vet i såna fall inte vad som är att lyssna. Undrar då vad jag har sysslat med i alla år. Jag har alltid trott att mina barn tycker att jag lyssnar och nu är det inte så. Är tvungen att fråga sonen som jag har lättare att prata med. Han svarar att inte alltid, till exempel när jag vilar på eftermiddagen. Jag frågar då om han alltid lyssnar på mej, han svarar ärligt nej. Vi är överens att man gör inte alltid det,men att det betyder ju inte att man inte lyssnar.
Jag tänkte när jag var tonåring att som min mamma gjorde skulle minsann inte jag göra. Nu visar det sej att jag har en dotter som ser mej på samma sätt. Sitter det i generna? Fattar ingenting just nu.
Vet bara att det är så svårt att vara mamma!
ADIOS!
Blodad tand...
Har legat lågt, mycket lågt en tid. Det har hänt saker. Saker som gör ont. Ont på olika sätt. En del kroppsliga andra i själen.
Börjar med de lättaste att berätta, de kroppsliga.
Vaknar en morgon med tandvärk, hela munnen värker. Kan varken dricka kallt eller varmt. Det är inte tal om lite ilningar utan värk hela tiden i hela munnen. Får tid hos tandläkaren som färklarar att nu måste visdomständerna ut. Har vetat sedan 2 år att de förr eller senare måste ut , det trycker ihop de andra i underkäken. Nu är det dags!
Eftersom båda ska ut bestämmer vi att vi tar dem samtidigt. Tänker att om jag tar en först och det gör jäkligt ont kanske jag vägrar att ta den andra.
Torsdag den 2 april sker det. Ont!
Det gjorde jäkligt ont, hörde hur käkbenet gick sönder. Rötterna var en rot och med en krok på!
Tandläkaren säger att jag ska äta pure och soppor första och andra dagen efter. Förbjudet är ris, nötter, frön och tomater. Helt allvarlig säger han att tomatkärnorna kan gro om det hamnar i hålen.
Kan det vara möjligt eller driver han?
Har i en vecka ätit mjuk mat eller rättare sagt ingenting. Vad jag har tagit är ibruprofen, värktabletter.
På söndagen börjar jag notera en äcklig smak i munnen, den kommer inte från halsen, så det måsta alltså vara från hålen. Tisdag morgon pallar jag inte längre utan går till tandläkaren. Hålen är infekterade. De är fortfarande öppna vill inte läka ihop.
Nu till det svåraste att skriva om...
Den själsliga värken gör så ont att skriva om.
Vi ser att dottern blir mer deppad, hänger med huvudet, har helt tappat lusten till allt. Vill inte gå ut med kompisarna, stänger in sej. Säger att det är bättre att hon drar sej bort än att bli utstött. Hennes kompisar säger att allt är som vanligt men att hon har ändrat sej. Det försöker men hon vill inte.
Vi försöker prata men det ända hon säger är att hon mår så dåligt, vill gömma sej under en sten. Efter timmars, dagars lyssnande på samma orkar vi inte mer. Ber henne förklara bättre. Får ett brev där hon bl a nämner att hon har börjat att läsa websidor om självmord. Då känner vi att vi klarar inte situationen längre, nu måste proffs in. Vi besöker husläkaren som skickar remiss till psykolog.
Dottern besöker psykologen som säger att hon måste börja äta antidepressiv medicin, Prozac. De vill även göra en studie, hon ska träffa en psykolog varje vecka, får rita och skriva, som de tolkar.
En kväll ber dottern och extra dottern att få prata med mej i enrum. Jag tror att det är nåt de vill göra. Men nej, om det ändå så vore. Dottern har ett stort sår 10x7 cm som blöder och vätskar sej. Hon har själv gjort sej illa. Hon är mycket generad och nervös, jag får inte fram ett ord. Känner hur gråten stiger upp ur halsen och är tvungen att resa mej och gå därifrån. Förstår ingenting, hur har hon kunnat, det måste ju göra väldigt ont, mest i själen.
Hör hur flickorna står i badrummet och tvättar såret, går in och reagerar helt plötsligt praktiskt, det måste läggas om. Extra dottern tvättar rent och pysslar om henne. När flickorna är klara går de till sängs.
Då kommer gråten, kan inte sluta, jag bara gråter och gråter.
Morgonen efter frågar jag extra dottern om hon vet när dottern har gjort det, hon tror att det var på förrgårkvällen när hon duschade, dottern satt ensam på rummet. Dottern har alltså väntat ett dygn med att visa oss såret. Jag ringer psykologen som säger att om hon gör sej illa igen måste vi ta henne till sjukhuset. Men jag ska ta det lugnt, ha koll på medicinen, hon ska själv inte sköta den. Hon har endast tagit i 2 dagar så den har inte inverkat. Frågar även om hon tycker att det är okey att hon åker hem till extradottern som bor i en skidort i Pyreneerna. Det är planerat att hon ska dit när påsklovet börjar, det är bara bra tycker psykologen.
När hon kommer från skolan kommer hon direkt fram och ber om förlåtelse, jag bara kramar henne. Det är ju inte mej som hon ska be om förlåtelse utan sej själv. Frågar hur hon gjorde det, med vad, svarar med ett örhänge.
Att se sin dotter ledsen är svårt, det gör ont i en, men det går att trösta.
Att se sin dotter deprimerad det är så svårt att det känns som om hjärtat brister. Trösta, krama känns inte tillräckligt. Samtidigt känns det som om jag själv behöver nån som tröstar mej för att orka vara stark. Även makens hjärta går sönder, och hon är inte hans kött och blod. Sonen sitter i klassrummet och gråter de första timmarna.
Vi försöker trösta varandra för att orka hjälpa dottern.
Nu har dottern tagit sin medicin i 3 veckor och det verkar som om hon är gladare. Hon känner av lite biverkningar som trötthet och jäspningar, men det går tydligen över.
Vi önskar av hela hjärtat att vår glada, söta, lite naiva dottern snart kommer tillbaka. Jag skulle kunna ge vad som helst för se henne må bra och vara lycklig.
ADIOS!
Sonen rånad igen...
Vet inte riktigt vad jag ska ta mej till...
Sonen skiljs från fadern och storasystern kl. 17.30 och går hem, ynkliga 200 meter och vad händer ?
På tvärgatan 50 meter hemifrån blir han rånad!!!!
5 unga arabkillar kommer fram och ber om en cigarett, när han svarar att han inte röker ber de att få ringa. Sonen svarar att han har inga pengar på mobilen, känner nåt som kan vara en kniv tryckt i ryggen, de sliter mobilen ur fickan och springer.
Maken och jag springer ut på gatan men ser dem självklart inte. Ringer fadern (ex-maken) och talar om vad som har hänt. Han är förbannad och skäller på sonen att vi skulle inte ha köpt så fin mobil (Nokia 5800 express music).
För mej är mobilen det minsta, jag är bara rädd om min son.
Vi har funderat vad det är som gör att sonen blir rånad, det är 4:e gången, 2:a gången på några månader. Förra fredagen kom polisen hem för att visa sonen foton på misstänkta. Signalementet som sonen uppgav vid anmälan överensstämmer med andra rån som har begåtts i vår stadsdel. Omgivningen säger till oss att om sonen känner igen så ska han ändå svara nej, av rädslan för represalier. Men nån måste ju sätta dit dom, de kan ju inte bara få fortsätta.
Maken och sonen gick till Vodafone och anmälde telefonen stulen, de blockerar den tydligen om man kan uppge imei nummer, och fick nytt kort. Sonen snackade senare med en kompis som berättade att hennes granne blev utsatt för samma gäng med samma metod.
Idag ska vi till polisen och anmäla, snacka med poliserna som har hand om den förra anmälan.
Hur kan man unvika att bli rånad??? Vi bor i en medelklass stadsdel i Barcelona och inte i fabelas i Rio de Janeiro.
Klä sej som slusk? Inte bära på sej nåt, men rädd blir man ju oavsett.
Skräcken sitter i sen förra rånet, stackarn hinner ju knappt hämta sej, har sån otur igen. Känner mej så maktlös.
Kan bara försöka trösta honom.
Vilken värld vi lever i...
ADIOS!
