BlondiBarcelona

Sista veckorna känns det som om jag lever i ett vakum. Som om mitt vanliga glada jag har försvunnit.

Livsglädjen sögs ut ur märg och ben som när man tar ryggmärgsprov.

Vaknar på mornarna och tänker att idag så känns allt bra, men i takt med minutrarna som går avtar all lust och ork. Kroppen strular även, får konstig kramp under fötterna. Stortån viks under de övriga tårna och det gör förjävligt ont. Till och med när vi är och handlar sker det. Sonen säger att jag ska lägga mej på golvet så kan han hjälpa mej. Men det vore lite för mycket för vad jag klarar just nu. 
Vill att neurologen ringer och säger att jag har den där konstiga sjukdomen, då finns det ändå nåt med förklararing.

Det ända som jag ägnar mej åt just nu är matlagning och att finnas för familjen.  De har alla på sitt sätt det svårt. Maken genomgår förändringar  på jobbet, att som chef behöva sanktionera personal är inte lätt.

Sonen tycker att det är läskigt att gå ut efter sista överfallet. Polisen visar verkligen att de försöker göra nåt den här gången. Sonen såg nämligen 2 utav rånarna i tisdags. Vi ringde direkt och det kom en polisbil, men de fann dem inte. Nu har vi fått ett mobilnummer som är direkt till investigationer och de kommer snabbare. Spanare kommer även att cirkulera utanför skolan måndag-tisdag när de slutar. Också  visa sonen foton. 

Dottern är den som jag inte förstår nu. Följde med henne till doktorn för nytt recept. Hon gick in ensam till doktorn. Efter en lång stunds pratande hämtas jag in. Doktorn förklarar att jag ska inte oroa mej över att hon kliar sej. ???
Kliar frågar jag, stående som ett fån och levande frågetecken. Doktorn förklarar att det är ett sätt att frigöra sej späningar. Andra skakar med foten. Hon säger även att jag ska inte bli rädd därför det är på ett ställe som är förknippat med självmord. Det har inget med det att göra. Jag svarar att jag/vi har aldrig trott det, men att det gör ont att se sin dotter klia(???) sej ett 10x7 cm stort sår som blöder.  Begriper inte vad doktorn förklarar. Dottern attackerar och jag känner mej som en totalt okänslig skit som inte förstår henne eller lyssnar. Vi går ut ur vårdcentralen och hon går till sin pappa.

Jag går hem och lagar lunch för brinnande livet. Ska åtminstonde ge familjen bra mat.  Funderar hela tiden över att jag inte lyssnar. Fattar verkligen ingenting. Jag vet i såna fall inte vad som är att lyssna. Undrar då vad jag har sysslat med i alla år. Jag har alltid trott att mina barn tycker att jag lyssnar och nu är det inte så. Är tvungen att fråga sonen som jag har lättare att prata med. Han svarar att inte alltid, till exempel när jag vilar på eftermiddagen.  Jag frågar då om han alltid lyssnar på mej, han svarar ärligt nej. Vi är överens att man gör inte alltid det,men att det betyder ju inte att man inte lyssnar.  

Jag tänkte när jag var tonåring att som min mamma gjorde skulle minsann inte jag göra. Nu visar det sej att jag har en dotter som ser mej på samma sätt. Sitter det i generna? Fattar ingenting just nu. 

Vet bara att det är så svårt att vara mamma!


ADIOS!