Nu vilar hon...
Lyckas tillslut fixa routern så jag kan gå in på nätet och läsa de 2 bloggarna som jag följer sågott som varje dag.
Läser först "vimmelmamman" som har skrivit ett fint inlägg som jag kan identifiera mej med. Hon verkar ha det jobbigt men ser ändå ljusglimtar.
Går sedan in på bloggen SABINAS KAMP.
Detta är vad jag finner.
den 31 mars 2009
TISDAG (06.00)Kampen är över...
Krigarprinsessan har somnat in med sina närmsta vid sin sida.
Älskade kulta, älskade dotter, älskade mamma, älskade syster, du kämpade in i det sista.
Du fattas oss - nu och för alltid.
Vila i frid nu där inga smärtor kan nå dig, där ingen ångest finns som river i din själ och där du vilar tryggt omfamnad av änglar.
Tack till alla bloggare för er värme, ert stöd och ert oerhörda engagemang.
Så oerhört tråkigt att hon inte fick längre tid med sina nära och kära. Hon kämpade så tappert.
Mina varmaste tankar till familjen
Vila i frid Sabina
ADIOS!
Massage och akvarell...
Har sedan jag var barn älskat tulpaner, min mamma hade alltid när det var säsong tulpaner på soffbordet. Alltid i en färg eller i toner som matchade, aldrig blandade färger.
Glömmer heller aldrig när jag var 10 år och hälsade på min släkt i Gävle. Hemma hos min vuxna kusin hade hans fru G fyllt hela vardagsrummet med fång av tulpaner i glasvaser. Och inga blandade färger.
Efter det besöket hade jag bestämt att jag skulle också fylla mitt hem med tulpaner och ha en Range Rover som dem.
Jag fyller hit intills inte mitt hem med tulpaner, utan är lite försiktig pga min astma. Range Rover'n väntar, maken insisterar med Honda FR-V. Vem vet hur det blir senare i livet...
Motivet som jag har valt att måla.
Mina senaste i glasvas och i bara en färg fast att själva blomman skiftar i rosa-orange-gul.
Dags att rusa till massagen.
ADIOS!
Ambulansfärd för jäspattack...
I onsdags hade jag tid hos en neurolog som gör några mycket speciella undersökningar. Han är den enda i Spanien och har en utrustning som antagligen kostar mer än Ugandas statsbudget.
Klockan 17.15 har jag tid. Dr Casanova är lite försenad, kommer ut en kvart senare. Tar avsked av en äldre herre och hans fru, de ser glada ut, kanske goda nyheter.
Kommer fram och presenterar sej, ber om ursäkt och ber oss följa med. Vi kliver in i ett rum fyllt av maskiner och datorer, ser inte ut som ett vanligt undersökningsrum. Snarare som NASA.
Dr C berättar att han inte vet hur många prover vi kommer att göra, beror på resultaten. Börjar med ett som är att känna vibrationer. Jag känner nästan inga. Frågar hur det gått, svarar att i ett lopp med 100 löpare kommer jag in som den 99:de, "uppmuntrande".
Eftersom det provet inte gav så bra resultat gör vi fler, det sprutar papper ur skrivarna, meter efter meter. Doktor C säger att han måste göra uträkningar för att komma fram till resultaten. Men han ser att jag har ett svårt skadat nervsystem. Så vi avslutar det hela efter 2,5 timmar med att gå till en dagavdelning neurokirurg, där en biopsi görs. Man kan tydligen se hur skadade de små nerverna i huden är och även söka om jag har en konstig sjukdom där proteiner i kroppen har fått spratt och attackerat nervsystemet. Om ca 2-4 veckor får vi svar.
Får recept på en ny medicin för värken, de 2 jag redan tar är inte tillräckliga. Dr C talar om att det finns en biverkning, man tappar apetiten, jag jublar, äntligen kanske jag kan gå ner lite. Snart dax för Playan...
Torsdag morgon hämtar jag ut medicinen, tar tabletten när ex-maken och jag sitter på polisstationen och väntar på vår tur. Sonen ska på skolresa och föräldrars tillstånd bestyrks där. Under väntan börjar jag känna mej yr och lätt illamående. På vägen hem talar jag om att jag inte mår bra alls. Hemma lägger jag mej för att vila och somnar in på 1 sekund. Vaknar och sätter igång och jäspar, nästan käken ur led. Stoppar inte. Dottern ringer maken som kommer hem. Han blir orolig då jag är väldigt yr och illamående och inte slutar jäspa. Ringer till doktorn som är upptagen, ringer då sjukvårdsupplysningen som skickar en ambulans när de hör mej. Färd till sjukan.
På sjukan åker jag rakt in till en doktor som då skickar mej till intensiven. Direkt rusar sköterskor och sliter av mej kläderna, tar allt värden och alla börjar att jäspa, det smittar ju av sej. In kommer 2 doktorer som även de börjar. Utfrågningar och undersökningar. Alla jäspar, mest jag. Helt sjuk situation....
Hemma hade familjen läst om medicinens biverkningar, många, jag hade nästan alla. Doktorerna kunde bara konstatera att så stämde. Efter ett par timmar var vi alla överens att jag skulle inte dö men fortsätta jäspa tills den gick ur kroppen. Dr C kommer inrusande när jag börjar klä på mej för att åka hem. Ber om ursäkt som om det var hans fel. Vilket det ju inte är. Säger till maken att höra utav sej om jag inte blir bättre.
Hemma ligger jag till sängs och jäspar hela kvällen. När yrseln avtar lite sätter jag mej med familjen i soffan. Sonen kan inte hålla sej, vrider sej av skratt varje gång jag jäspar. Jag skulle säkert ha gjort likadant. Måste ha sett för roligt ut.
Vaknar dan efter med minskad aptit, kunde nämligen inte öppna munnen, sån värk i käkarna. Får bara 2 attacker som inte håller i sej så länge. Yrseln däremot är kvar.
På kvällen ringer Doktor C och frågar hur jag mår. Är uppriktigt ledsen. Men vem kunde veta hur jag skulle reagera.
En upplevelse till, som tagen ur en komedi.
ADIOS!
Snyft, snyft...
Jag gjorde allergitest........bland annat hund. Snyft snyft. Allergin har inte försvunnit!
Pricktestet visade att jag inte tål framför allt katter, mögel-fukt-penicilin och hundar.
Jag som trodde att det hade blivit bättre. Jag har ju träffat hundar och inte märkt nåt. Troligen beror det på att jag nu sköter kortisoninhallationerna och inte fuskar, inte ens en kväll. Igår kväll glömde jag innan jag borstade tänderna men då jag har en extra inhalator i sängbordet slarvas det inte. Förr fuskade jag, fick svamp i munnen, hur äckligt som helst. Sköljde antagligen inte tillräckligt.
Har tid hos doktorn nästa vecka. Han kommer säkert säga att han absolut avråder hund inköp. Snyft, snyft.
Har länge hört talas om barnens kusiners hund (Perro de agua Español) som inte släpper hår och som sägs vara bättre för allergiker. De bor i Göteborg därför lite långt borta för att träffas. De ses på sommarbesök.
Även sonen till väninnan L i Cordoba har en, och hennes dotter tål den.
Har även haft turen att lära känna en som bor nära mej. Ägaren var så snäll och gav mej slingor från hunden. Jag märker ingen allergi när jag träffar den .
SÅ HÄR FINA ÄR PERRO DE AGUA ESPAÑOLA!
Och EXTRA FIN är väninnan L's sons hund som jag tog mej friheten att visa utan lov.
Hoppas att ägaren inte tar illa upp för en sån här skönhet måste visas upp.
Snyft, snyft....får se vad doktorn säger nästa vecka.
ADIOS!
Tappat lusten...
Läser andras varje dag, framför allt "vimmelmamman". Lider med henne. Verkar som att svensk sjukvård inte är vad den varit.
Varje gång jag svarar att jag är svensk för jag höra att sjukvården är så bra i sverige, har ju varit ett föregångsland.Nu verkar det som om alla andra har kommit ikapp .
Jag har inget att klaga på här i Catalunien. Jag som nästan har klippkort på sjukan kan bara tala gott. Kommenterade i förra veckan till min neurolog att en läkare som håller på med nån speciell undersökning inte har tagit kontakt med mej och att det har gått månader. Till saken skall nämnas att det inte är nån för mej viktig undersökning utan snarare är det foskning. Dagen efter ringer en sköterska och ber mej komma denna onsdag. snabba bud i mellerud.
I början av februari gick jag till astmadoktorn på kontroll, och i morgon skall jag göra ny allergitest. Har väntat ca 4 veckor, tycker inte jag att man kan klaga på.
MIna väninna B på Mallorca har haft en svårt tid med sin cellgiftsbehandling. Verkar som den kommer att döda henne istället för tumören. Hon har reagerat mycket på svagt cellgift, tappat hår, fått psoriasis, illamående, kärlen brister etc
Hon har gjort resonans och magnetröntgen nästan varje vecka. Blodanalys och läkarbesök varje vecka före cellgifterna. Nu har de bestämt tillsammans att hennes kropp behöver lite vila. Den får 4 veckor sedan måste de nog sätta igång igen.
Hon sticker på lördag till London ett par dagar, bra gjort. Man måste vädra knoppen ibland med lite nya intryck.
Jag har förresten börjat titta på eventuella resmål för semestern, maken säger -: Ta det lugnt, vi får se hur mycket det kan spenderas på den.
Drömma är ju gratis, det kan ingen ta ifrån en.
Koh Samui är inte så tokigt...
ADIOS!
Ny klippning, IGEN!!!
Igår klippte jag mej igen.
Frisyren som jag klippte i januari kändes inte som jag. Så vi klippte lite till. Även gjordes slingor. I början av februari.
Sett mej på foton och tycker att jag sett för jävlig ut. Som om jag bar en hjälm på huvudet. Upptäckt att jag inte har normalt hår utan tagel. För att kunna få form på det behöva blanda mousse med gele.
Hålla på och tvätta varje dag för att det är helt nedsmetat med kladd. Vaknat och sett ut som en hottentott, spretat åt alla håll, mest åt fel.
Min väninna och frisör säger när jag ringer att jag kommer att sluta flintis om jag fortsätter så här. Ja risken är stor. Dottern säger att lobotomering är nästa steg. 
Med massor av kladd i det, ändå totalt oformbart.
Nu tror jag att denna pojk klippning är mer min stil.
Nu fattas bara att göra lite mer slingor så ska jag nog vara helt nöjd.
ADIOS!
