60- årig bröllopsdag ....
Idag firar mina fd svärföräldrar sin 60-åriga bröllopsdag, otroligt!......
Hur bär man sej åt?
Jag blir alltid lika imponerad av par som lyckats hålla ihop så många år. Blir rörd och tårögd som den obotliga romantikern jag är. Tror på den eviga kärleken och att man kan finna en livskamrat.
Kan bara lyfta hatten och gratulera på den stora fina dagen!
ADIOS!
Hur bär man sej åt?
Jag blir alltid lika imponerad av par som lyckats hålla ihop så många år. Blir rörd och tårögd som den obotliga romantikern jag är. Tror på den eviga kärleken och att man kan finna en livskamrat.
Kan bara lyfta hatten och gratulera på den stora fina dagen!
ADIOS!
Stormen har dödat 7 personer och min internet...
Här stormar det, vädertjejen på tv säger att det ska storma hela veckan. I helgen blåste det nån slags tornados (vad fan heter det på svenska? tillfälligt hjärnsläpp) som mest 160 km/timme. Gick inte att gå ut. En kvinna fick en mur över sej! och dog så klart. Ett basebollag med barn fick en sport hall över sej och 4 barn dog. Ytterligare 2 till har stormen dödat här i Katalunien.
Även min digital+ dog och min internet har legat på dödsbädden men igår kväll återupplivade maken den på nåt sätt. Varje gång jag har försökt koppla upp mej har den lagt av, men dottern har minnsann kunnat gå in, men halvtaskigt.
Därav min tystnad i några dagar.
Tyst har jag även för övrigt varit, känner mej helkonstig. Sur och grinig, missnöjd med allt och alla, ont i huvudet och käkarna. Min bästis B på Mallorca säger att det säkerligen är vädret. Folk blir ju knäppa av fullmånar så varför inte av stormar. Folk=jag bland flera.
Idag måste jag få tag på min väninna och frissa V, akut måste slingor göras. Den råttfärg som jag nu går runt med gör ingen gladare. Tror jag ångrar att jag klippte mej kort. Eller så är det att allt känns fel.
Precis som det här inlägget. Fel.
ADIOS!
Kan jag ha blivit en gammal surkärring.... Dax för en superfest, känner för att dricka alldeles för mycket cava och gin&tonics. Dansa, skratta och flamsa.
Även min digital+ dog och min internet har legat på dödsbädden men igår kväll återupplivade maken den på nåt sätt. Varje gång jag har försökt koppla upp mej har den lagt av, men dottern har minnsann kunnat gå in, men halvtaskigt.
Därav min tystnad i några dagar.
Tyst har jag även för övrigt varit, känner mej helkonstig. Sur och grinig, missnöjd med allt och alla, ont i huvudet och käkarna. Min bästis B på Mallorca säger att det säkerligen är vädret. Folk blir ju knäppa av fullmånar så varför inte av stormar. Folk=jag bland flera.
Idag måste jag få tag på min väninna och frissa V, akut måste slingor göras. Den råttfärg som jag nu går runt med gör ingen gladare. Tror jag ångrar att jag klippte mej kort. Eller så är det att allt känns fel.
Precis som det här inlägget. Fel.
ADIOS!
Kan jag ha blivit en gammal surkärring.... Dax för en superfest, känner för att dricka alldeles för mycket cava och gin&tonics. Dansa, skratta och flamsa.
Chocktillstånd....
Oj oj oj oj vad har jag gjort?!
I torsdags gick jag och klippte mej. Redan på onsdagen när jag beställde tid började jag fundera om jag skulle ändra lite, göra ny look. Har ruttnat på min frisyr, sista gången jag klippte mej freakade min väninna-frisör V ut i min skalle. Resultatet blev inte riktigt som jag ville.
Hela onsdagskvällen malde det på, ska jag ska jag inte.
På torsdags morgonen vet jag inte vad som var blandat i mina vanliga tråkiga hökli flingor, All Bran, ska vara bra för regelbundna toalett besök. Modet hade stigit avsevärt och utan att tveka säger jag till V it's time for a change.
Visar 3 bilder som jag funderar emellan, hon tycker att en kan vi tänka oss till sommaren, en är för mesig och vi bestämmer oss för en lagom kaxig variant.
Bilderna hittade jag googlandes, sökt kort hår på Google,se bilder. Nu när jag ska visa dem uppstår ett problemet, franskt tangentbord utan å, och sökresultatet blir inte samma med ett hemsnickrat â. Jag kan ändrar lite käckt min spanska dator till svenska alfabetet när det behövs. Vi lånar grannens Mac som jag inte klarar, men grannen M hjälper och vi kan se bilderna. Nu till slut kan vi börja klippa, men min tid är över. In kommer nästa kund, en snipig fransyska, till och med före avtalad tid. Här i spanien hör inte det till vanligheten precis.
Nu med modet på topp vill jag ju inte komma tillbaka en annan dag. Då kliver min räddare in, Vs praktikant, är här från Frankrike för att både studera spanska och lära fler klipptekniker. Han är utbildad frisör som har fått stipendium, Erasmus.
(Dotterns klassföreståndare kallar erasmus för orgasmus, hahahahaha)
Alltså blir jag klippt av Vs praktikant Fuck. ........ja han heter så, Fuck. :-)
Vietnamesiskt namn, karln är uppvuxen i Frankrike och även om de är dåliga på engelska där så kan de det ordet. Är säkert inte lätt att heta så. Men i jämförelse med att behöva fly från diktaturen i norra vietnam är det säkert pea nuts.
Fuck klippte och fixade i 2 timmar. Vi hade möte med dotterns lärare som mitt ex fick gå på ensam. Bra för honom att utöva papparollen lite.
Förändringen blev stor, håret KORT......... Kommer att ta en tid innan jag vänjer mej.
Befinner mej i ett chocktillstånd!
Sâ här skulle det bli.
Sâ här fick jag till det i morse.......tror jag mâste ha i mer vax eller..... det spretar inte eller stâr upp.
Den kortare varianten til sommaren.
Har snygga Polo kepsar i olika färger som alltid kan tas till.
ADIOS!
I torsdags gick jag och klippte mej. Redan på onsdagen när jag beställde tid började jag fundera om jag skulle ändra lite, göra ny look. Har ruttnat på min frisyr, sista gången jag klippte mej freakade min väninna-frisör V ut i min skalle. Resultatet blev inte riktigt som jag ville.
Hela onsdagskvällen malde det på, ska jag ska jag inte.
På torsdags morgonen vet jag inte vad som var blandat i mina vanliga tråkiga hökli flingor, All Bran, ska vara bra för regelbundna toalett besök. Modet hade stigit avsevärt och utan att tveka säger jag till V it's time for a change.
Visar 3 bilder som jag funderar emellan, hon tycker att en kan vi tänka oss till sommaren, en är för mesig och vi bestämmer oss för en lagom kaxig variant.
Bilderna hittade jag googlandes, sökt kort hår på Google,se bilder. Nu när jag ska visa dem uppstår ett problemet, franskt tangentbord utan å, och sökresultatet blir inte samma med ett hemsnickrat â. Jag kan ändrar lite käckt min spanska dator till svenska alfabetet när det behövs. Vi lånar grannens Mac som jag inte klarar, men grannen M hjälper och vi kan se bilderna. Nu till slut kan vi börja klippa, men min tid är över. In kommer nästa kund, en snipig fransyska, till och med före avtalad tid. Här i spanien hör inte det till vanligheten precis.
Nu med modet på topp vill jag ju inte komma tillbaka en annan dag. Då kliver min räddare in, Vs praktikant, är här från Frankrike för att både studera spanska och lära fler klipptekniker. Han är utbildad frisör som har fått stipendium, Erasmus.
(Dotterns klassföreståndare kallar erasmus för orgasmus, hahahahaha)
Alltså blir jag klippt av Vs praktikant Fuck. ........ja han heter så, Fuck. :-)
Vietnamesiskt namn, karln är uppvuxen i Frankrike och även om de är dåliga på engelska där så kan de det ordet. Är säkert inte lätt att heta så. Men i jämförelse med att behöva fly från diktaturen i norra vietnam är det säkert pea nuts.
Fuck klippte och fixade i 2 timmar. Vi hade möte med dotterns lärare som mitt ex fick gå på ensam. Bra för honom att utöva papparollen lite.
Förändringen blev stor, håret KORT......... Kommer att ta en tid innan jag vänjer mej.
Befinner mej i ett chocktillstånd!
Sâ här skulle det bli.
Sâ här fick jag till det i morse.......tror jag mâste ha i mer vax eller..... det spretar inte eller stâr upp.
Den kortare varianten til sommaren.
Har snygga Polo kepsar i olika färger som alltid kan tas till.
ADIOS!
Vilken jävla dag, sonen nerslagen...
Usch vilken mörk dag igår, vaknade eller rättare sagt steg upp som en zombi. Efter att ha sovit få timmar och ytlig sömn. Hela kroppen värkte, till och med ögonfransarna. Tisdagen påverkade mej än vad jag trodde. Besökte doktorn för en akutremiss till cardiologen för sonen. Pratade om vad som händer sonen.
Dottern hade också tid, hon är deppig och behöver hjälp, prata med en psykolog kanske. Säger att hon har inte lust med nåt. Panikar för framtiden. Vid 19 års ålder behöva bestämma sin framtid. Vi försöker säga att man har rätt att ändra sej, många människor har kommit fram till att det dem utbildade sej till inte är deras grej och sadlar om. Idag har vi föräldrarmöte med hennes klassfäreståndare. Hoppas att skolan hjälper och stöttar de sista månaderna. Hon går ut i maj.
Igår kväll skickade jag maken till apoteket att hämta en svag insomningmedicin, kände att det var nödvändigt. Har turen att apoteket känner oss väl och lämnar utan recept, lämnar in det senare, min doktor skriver ut om jag ber, hon har erbjudit vid flera tillfällen, men har inte varit nödvändigt. Om det är nåt jag är bra på så är det att sova. Kan sova stående.
Igår gick sonen hem till sin tjej. På vägen hem klockan 20.00 blir han nerslagen!
Han går på en väl trafikerad gata, väl belyst. Passerar ett gäng med ungdomar som sätter krokben, och som sparkar på honom liggande. Örfilar honom i bakhuvudet flera gånger. Han linkar hem gråtande. Har gjort sej illa i handleden och på ena benet där han blev sparkad. Jag ville åka till polisen och anmäla men sonen har fått mej att lova att inte göra det, är rädd för represalier. Det är ju för jävligt!!! Hur fan ska man skydda sina barn, att det inte kan få gå i lugn och ro.
Känner mej så frustrerad.
Idag har jag vaknat som ny igen, tabletten har gjort susen, eller det är nog en god natts sömn.
Ska nu iväg och klippa mej, troligen kort, har ruttnat på mitt hår, sista klippningen blev inte som jag ville. Utan min väninna-frissa freakade loss, hann inte hejda henne i tid. Därefter mötet med dotterns fröken, tack och lov är hon engelska lärare och inte så flippad. Förra årets var en hel flummig teckningslärare och vi fick inte ett vettigt svar.
Nej nu måsta jag in i duschen.
ADIOS!
Dottern hade också tid, hon är deppig och behöver hjälp, prata med en psykolog kanske. Säger att hon har inte lust med nåt. Panikar för framtiden. Vid 19 års ålder behöva bestämma sin framtid. Vi försöker säga att man har rätt att ändra sej, många människor har kommit fram till att det dem utbildade sej till inte är deras grej och sadlar om. Idag har vi föräldrarmöte med hennes klassfäreståndare. Hoppas att skolan hjälper och stöttar de sista månaderna. Hon går ut i maj.
Igår kväll skickade jag maken till apoteket att hämta en svag insomningmedicin, kände att det var nödvändigt. Har turen att apoteket känner oss väl och lämnar utan recept, lämnar in det senare, min doktor skriver ut om jag ber, hon har erbjudit vid flera tillfällen, men har inte varit nödvändigt. Om det är nåt jag är bra på så är det att sova. Kan sova stående.
Igår gick sonen hem till sin tjej. På vägen hem klockan 20.00 blir han nerslagen!
Han går på en väl trafikerad gata, väl belyst. Passerar ett gäng med ungdomar som sätter krokben, och som sparkar på honom liggande. Örfilar honom i bakhuvudet flera gånger. Han linkar hem gråtande. Har gjort sej illa i handleden och på ena benet där han blev sparkad. Jag ville åka till polisen och anmäla men sonen har fått mej att lova att inte göra det, är rädd för represalier. Det är ju för jävligt!!! Hur fan ska man skydda sina barn, att det inte kan få gå i lugn och ro.
Känner mej så frustrerad.
Idag har jag vaknat som ny igen, tabletten har gjort susen, eller det är nog en god natts sömn.
Ska nu iväg och klippa mej, troligen kort, har ruttnat på mitt hår, sista klippningen blev inte som jag ville. Utan min väninna-frissa freakade loss, hann inte hejda henne i tid. Därefter mötet med dotterns fröken, tack och lov är hon engelska lärare och inte så flippad. Förra årets var en hel flummig teckningslärare och vi fick inte ett vettigt svar.
Nej nu måsta jag in i duschen.
ADIOS!
Legat sömnlös...
Klockan 02.45, eller det kanske var 03.45, vaknar jag, ser inte alltid rätt på klockan i mörkret. Drömmer att jag är på besök hemma hos min fd chef, i drömmen har han en trevlig pojkvän och bor verkligen urhäftigt. I verkligheten vet jag inte hur han bor men att han är gift med en utav det få kvinnorna med verklig klass, en italienska som har en "air" av Sofia Loren.
När jag kommer ur drömmen påminns jag om gårdagskvällen. Sonen går till fisioterapeuten för den massage av ryggen som han inte fick i tisdags då han istället fick arytmi. Behandlingen går bra, Monica lägger honom på några elektriska plattor som gör att musklerna slappnar av helt. Börjar nere i lumbarerna och eftersom det går bra fortsätter till skulderbladsnivå. Då sker det igen, arytmi. Sonen blir rädd och börjar panika, men Monika får honom att lugna sej genast. Han klarar "attacken" lugnt och kan slappna av. Hon ringer mej och berättar vad som sker, rusar inte dit eftersom min ex make har följt med. Kanske sonens hjärtfrekvens påverkas av elektriska apparater, ger nån form utav störning. Förra veckan var det ibörjan när han fick värme av några apparater och igår islutet.
Stiger upp och kollar att han andas.
Har svårt att somna om, tankarna börjar att mala på om Sabina. Meningen med allting, varför. Jag har min egen tro om varför vi drabbas olika av svårigheter i livet. Varför somliga nästan går fria medans vi är några som går igenom den ena efter den andra.
Vi behöver lära, inte förrens vi har gjort det är vi redo att gå vidare. Men lära vad kan man ju fråga sej, kan var allt möjligt... Min dotter föddes i vecka 27. Med helt omogna lungor, låg på sjukhus 1 år, behövde syrgas fram till 2 år och sondmatades fram till 3 års ålder. Vad behövde jag lära mej då? Jo tålamod. Jag var en person utan tålamod, ville att allt skulle ske direkt, kunde inte vänta. Nu har jag all världens tålamod, och tycker inte om att forcera saker, allt sker tids nog. Har lärt mej att allt som jag vill eller vill ha inte är menat till mej. Och sörjer det inte. Kan släppa det genast.
Ska tillägga att dottern mår utmärkt och är ursnygg.
Att jag blev sjuk har jag ju självklart även undrat över, varför just jag osv... som förlamad har man mycket tid att tänka, svårt att springa ifrån sej själv... Enligt min teori behövde jag coola ner, levde som en duracellkanin. Stanna upp, tänka. Att tillägna, man kan inte leva som speedad och tycka att man tillägnar någon något, eller sej själv. . Även har jag lärt mej att hänge mej.
Känner att jag vuxit mycket som person och det är absolut vad jag behöver. Är heller inte rädd att lära känna mej bättre.
Nä nu måste jag tillbaka till vardagsmorgonen hemma hos oss, har gett sonen sovmorgon, komma en timme senare till skolan. Vill tillägna honom en liten stund, :-)
ADIOS!
När jag kommer ur drömmen påminns jag om gårdagskvällen. Sonen går till fisioterapeuten för den massage av ryggen som han inte fick i tisdags då han istället fick arytmi. Behandlingen går bra, Monica lägger honom på några elektriska plattor som gör att musklerna slappnar av helt. Börjar nere i lumbarerna och eftersom det går bra fortsätter till skulderbladsnivå. Då sker det igen, arytmi. Sonen blir rädd och börjar panika, men Monika får honom att lugna sej genast. Han klarar "attacken" lugnt och kan slappna av. Hon ringer mej och berättar vad som sker, rusar inte dit eftersom min ex make har följt med. Kanske sonens hjärtfrekvens påverkas av elektriska apparater, ger nån form utav störning. Förra veckan var det ibörjan när han fick värme av några apparater och igår islutet.
Stiger upp och kollar att han andas.
Har svårt att somna om, tankarna börjar att mala på om Sabina. Meningen med allting, varför. Jag har min egen tro om varför vi drabbas olika av svårigheter i livet. Varför somliga nästan går fria medans vi är några som går igenom den ena efter den andra.
Vi behöver lära, inte förrens vi har gjort det är vi redo att gå vidare. Men lära vad kan man ju fråga sej, kan var allt möjligt... Min dotter föddes i vecka 27. Med helt omogna lungor, låg på sjukhus 1 år, behövde syrgas fram till 2 år och sondmatades fram till 3 års ålder. Vad behövde jag lära mej då? Jo tålamod. Jag var en person utan tålamod, ville att allt skulle ske direkt, kunde inte vänta. Nu har jag all världens tålamod, och tycker inte om att forcera saker, allt sker tids nog. Har lärt mej att allt som jag vill eller vill ha inte är menat till mej. Och sörjer det inte. Kan släppa det genast.
Ska tillägga att dottern mår utmärkt och är ursnygg.
Att jag blev sjuk har jag ju självklart även undrat över, varför just jag osv... som förlamad har man mycket tid att tänka, svårt att springa ifrån sej själv... Enligt min teori behövde jag coola ner, levde som en duracellkanin. Stanna upp, tänka. Att tillägna, man kan inte leva som speedad och tycka att man tillägnar någon något, eller sej själv. . Även har jag lärt mej att hänge mej.
Känner att jag vuxit mycket som person och det är absolut vad jag behöver. Är heller inte rädd att lära känna mej bättre.
Nä nu måste jag tillbaka till vardagsmorgonen hemma hos oss, har gett sonen sovmorgon, komma en timme senare till skolan. Vill tillägna honom en liten stund, :-)
ADIOS!
Vart tog den här helgen vägen?
Och så är det redan söndag eftermiddag, lunchen bestående av "dorada" havsbrax gjord i ugnen avnjuten. Fisken blev lyckad men potatisen från Galicien (landskap i nordvästra Spanien, ovanför Portugal) inget vidare. Enligt maken och sonen den bästa i spanien, men det kan jag verkligen inte hålla med om. Till den drack vi varsitt glas vitt, Castell del Remei, Costers del Segre. Blev inte över mer sen i går kväll. Gjorde då en variant av löjromstoast till middag och även en mousse av böckling. Till det passar det bättre med öl nästan men det blev vin ändå.
Helgen har inte bestått av annat än hemmasysslor, för mej. Maken fick sticka till jobbet akut igår morse. katastrofsituation verkade det som. Kom hem och vi stack och handlade mat, men jag menar handla, här handlas inte lite när det görs. Jag handlar som om 3:dje världskriget hotar. Man kan ju aldrig få för lite av vad det nu är. Ofta glömmer jag också att det redan finns 3 tuber tandkräm och köper 3 till osv. Tror att mitt beteende beror på att jag inte gillar att handla därför ska det göras rejält så slipper vi det på ett tag.
Kunde lätt konstatera att den där dieten som jag har funderat över ligger på avlägsen framtid. Kundvagnen svämmade över och med mycket som skulle få vilken dietist att sätta sina äpplen eller annat nyttigt i vrångstrupen. Allt skräp hade inte jag lagt ner, maken hjälpte så gärna till. Vi äter nyttigt till frukost, lunch och middag, men sen tycker vi om lite gott däremellan.
Och jag måste erkänna att jag är världens mesta godismamma. Slår mina barn hur lätt som helst. De verkar ha blivit som normala människor, tackochlov inte ärvt mitt godissug. Jag har i och för sej aldrig gett dem mer än på lördagarna, sen att jag har ätit när de inte har sett verkar har lyckats bra.
Framåt kvällen ska jag göra ischoklad, vi fick cocosfett i julklapp. Ja ni läser rätt, jag kan inte finna det här och ischoklad är bland det bästa maken vet. Igår till lunch bjöd jag honom på bruna bönor, också från sverige. Han tyckte att de smakar som Heinz vita i tomatsås, så honom bjuder vi inte mer. :-)
"Man ska inte kasta pärlor på svinen" finns det ju ett ordspråk som heter.
ADIOS!
Helgen har inte bestått av annat än hemmasysslor, för mej. Maken fick sticka till jobbet akut igår morse. katastrofsituation verkade det som. Kom hem och vi stack och handlade mat, men jag menar handla, här handlas inte lite när det görs. Jag handlar som om 3:dje världskriget hotar. Man kan ju aldrig få för lite av vad det nu är. Ofta glömmer jag också att det redan finns 3 tuber tandkräm och köper 3 till osv. Tror att mitt beteende beror på att jag inte gillar att handla därför ska det göras rejält så slipper vi det på ett tag.
Kunde lätt konstatera att den där dieten som jag har funderat över ligger på avlägsen framtid. Kundvagnen svämmade över och med mycket som skulle få vilken dietist att sätta sina äpplen eller annat nyttigt i vrångstrupen. Allt skräp hade inte jag lagt ner, maken hjälpte så gärna till. Vi äter nyttigt till frukost, lunch och middag, men sen tycker vi om lite gott däremellan.
Och jag måste erkänna att jag är världens mesta godismamma. Slår mina barn hur lätt som helst. De verkar ha blivit som normala människor, tackochlov inte ärvt mitt godissug. Jag har i och för sej aldrig gett dem mer än på lördagarna, sen att jag har ätit när de inte har sett verkar har lyckats bra.
Framåt kvällen ska jag göra ischoklad, vi fick cocosfett i julklapp. Ja ni läser rätt, jag kan inte finna det här och ischoklad är bland det bästa maken vet. Igår till lunch bjöd jag honom på bruna bönor, också från sverige. Han tyckte att de smakar som Heinz vita i tomatsås, så honom bjuder vi inte mer. :-)
"Man ska inte kasta pärlor på svinen" finns det ju ett ordspråk som heter.
ADIOS!
Ringer sonens hjärtdoktor...
Klockan 5 över 8 i morse ringer telefonen, sonen som gråter och säger att han har svimmat och att det värker i bröstet. Svarar att jag ska bara kasta på mej kläderna så kommer jag. Innan jag hinner ut genom ytterdörren ringer mobilen, en utav sonens lärare informerar att han vid flera tillfällen tappat medvetandet och att de har ringt på en ambulans. Jag "springer" så snabbt jag kan till skolan. Sonen ligger grå i ansiktet och har kallsvettats, tuppar av igen när jag kommer, ligger alldeles slapp och ögonen rullar bak.
Ambulansen kommer snabbt, läkaren kontrollerar puls, blodtryck och syresättning. Hjärtat rusar men lugnar ner sej efter en stund. Även andningen. Sonen har svimmat en utav sina vanliga svimningar och blivit skrämd. Sista veckan har han svimmat vid flera tillfällen och vi har fått hämta i skolan. I tisdags hos fisioterapeuten fick han arytmi, hjärtat slog ojämnt, de blev skämda och ringde ambulans och fick till svar att om det stabiliserade sej inom en halvtimme är det inget att göra. Vi skyndade självklart dit.
Ambulansläkaren säger att vi inte behöver åka till sjukhuset idag men att sonen ska hem och vila, att hans hjärtdoktor ska besluta när de vill se honom. Har precis fått besked att han kommer efter kl.14.30.
Sonen lider av nåt som heter sincopes vasovagales, vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han svimmar, blodtrycket hänger inte med och hjärtat stannar några sekundet, ibland tar det längre tid, om han besväras mycket får han en pacemaker. Han har haft en lugn period men nu verkar de stöka igen.
Självklart är jag oroad, men jag försöker hålla mej lugn. Men måste säga att det är mycket otäckt att se sina barn tappa medvetandet och ligga medvetslösa. Just nu ligger han och sover i soffan, han är helt slut. Smyger mej fram för att kontrollera att han andas.
Även jag känner mej helt slut.
Ska kolla en gång till!
ADIOS!
Ambulansen kommer snabbt, läkaren kontrollerar puls, blodtryck och syresättning. Hjärtat rusar men lugnar ner sej efter en stund. Även andningen. Sonen har svimmat en utav sina vanliga svimningar och blivit skrämd. Sista veckan har han svimmat vid flera tillfällen och vi har fått hämta i skolan. I tisdags hos fisioterapeuten fick han arytmi, hjärtat slog ojämnt, de blev skämda och ringde ambulans och fick till svar att om det stabiliserade sej inom en halvtimme är det inget att göra. Vi skyndade självklart dit.
Ambulansläkaren säger att vi inte behöver åka till sjukhuset idag men att sonen ska hem och vila, att hans hjärtdoktor ska besluta när de vill se honom. Har precis fått besked att han kommer efter kl.14.30.
Sonen lider av nåt som heter sincopes vasovagales, vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han svimmar, blodtrycket hänger inte med och hjärtat stannar några sekundet, ibland tar det längre tid, om han besväras mycket får han en pacemaker. Han har haft en lugn period men nu verkar de stöka igen.
Självklart är jag oroad, men jag försöker hålla mej lugn. Men måste säga att det är mycket otäckt att se sina barn tappa medvetandet och ligga medvetslösa. Just nu ligger han och sover i soffan, han är helt slut. Smyger mej fram för att kontrollera att han andas.
Även jag känner mej helt slut.
Ska kolla en gång till!
ADIOS!
Blåtira!
Vet inte vad jag ska göra! Hjälp!
Anna min rumänska städerska har precis kommit, ser när hon kliver in genom dörren att hon bär glasögon, säger lite käckt, åh du har fått glasögon. Men nej, hon tar av sej dem och visar en enorm blåtira alldeles lila.
Säger att hon tappade balansen i badrummet när hon var magsjuk. Hon säger det så snabbt och på ett sätt som att det är inget av betydelse. Precis som misshandlade kvinnor alltid gör.
Tänk om hon har blivit misshandlad av sin man! Vet att hon har sin mamma och syster här, men vem vet om de hjälper henne eller om det är kvinnans lott i rumänien. Här i spanien har det för inte så länge sedan varit det. För 10 år sedan om en kvinna anmälde sin man tyckte polisen att hon skulle gå hem och vara lite snäll mot sin man istället. Sluta att protestera. Fortfarande tycker äldre människor att det är ett familje problem som skall lösas i hemmet.
Vi har ett par marockanska vuxna syskon som bor i vår fastighet. Brodern slår systern. Vi har vid upprepade tillfällen ringt polisen som faktiskt har kommit hit på ett par minuter. Brodern tas till stationen men släpps efter ett par timmar, det blir snabb rättegång inom 72 timmar och han får besöksförbud vilket inte hålls. Håller sej lugn en tid men sen nån kväll när han har druckit brakar helvetet lös igen. Vi har vid flera tillfällen vid föreningsmöten tagit upp detta, men kan bara konstatera att vi kan bara ringa polisen.
Vet inte vad jag bör göra med Anna, hon är inte en väninna till mej som jag bara kan fråga? Hon arbetar för mej, kallar mej Fru A och har aldrig varit personlig. Hon började hos mej i september efter att den förra flyttat tillbaka till Rumänien, ärvde så att säga arbetet. Är det min skyldighet att fråga? Hon kanske inte vill att just jag ska veta nåt. Eller inte vågar säga som det är, eller det kanske är som hon säger.
Jag hoppade en gång snabbt in i en taxi, nästan i farten, fick dörren i ansiktet på kindknotan eller vad det heter. Dagen därpå vaknade jag med halva ansiktet svullet och en blåtira. Då arbetade jag som modell och kunde ju självklart inte gå på några "castings" , när jag förklarade för mina agenturer var det tveksamt att de trodde mej. Ingen frågade rent ut men det hängde i luften.
Här i spanien dödades 72 kvinnor av sin män eller fd män förra året! Många hade säkert kunnat undvikas, om vi alla hade tagit vår del av ansvaret. "Vimmelmamman" skrev igår om en mycket sorglig episod med en mamma som inte behandlade sitt barn som man bör. Pappan tittade bort, vilket för mej är lika med ett accepterande.
Sonen kommer just hem, frågar mej på svenska vad har hänt med henne då. Svarar vad hon har sagt, samtidigt frågar jag vad sonen tycker, svarar att jag borde säga nåt. Det tycker jag med men vet inte hur för att inte göra det svårare för henne.
Måste tänka ut hur.
ADIOS!
Anna min rumänska städerska har precis kommit, ser när hon kliver in genom dörren att hon bär glasögon, säger lite käckt, åh du har fått glasögon. Men nej, hon tar av sej dem och visar en enorm blåtira alldeles lila.
Säger att hon tappade balansen i badrummet när hon var magsjuk. Hon säger det så snabbt och på ett sätt som att det är inget av betydelse. Precis som misshandlade kvinnor alltid gör.
Tänk om hon har blivit misshandlad av sin man! Vet att hon har sin mamma och syster här, men vem vet om de hjälper henne eller om det är kvinnans lott i rumänien. Här i spanien har det för inte så länge sedan varit det. För 10 år sedan om en kvinna anmälde sin man tyckte polisen att hon skulle gå hem och vara lite snäll mot sin man istället. Sluta att protestera. Fortfarande tycker äldre människor att det är ett familje problem som skall lösas i hemmet.
Vi har ett par marockanska vuxna syskon som bor i vår fastighet. Brodern slår systern. Vi har vid upprepade tillfällen ringt polisen som faktiskt har kommit hit på ett par minuter. Brodern tas till stationen men släpps efter ett par timmar, det blir snabb rättegång inom 72 timmar och han får besöksförbud vilket inte hålls. Håller sej lugn en tid men sen nån kväll när han har druckit brakar helvetet lös igen. Vi har vid flera tillfällen vid föreningsmöten tagit upp detta, men kan bara konstatera att vi kan bara ringa polisen.
Vet inte vad jag bör göra med Anna, hon är inte en väninna till mej som jag bara kan fråga? Hon arbetar för mej, kallar mej Fru A och har aldrig varit personlig. Hon började hos mej i september efter att den förra flyttat tillbaka till Rumänien, ärvde så att säga arbetet. Är det min skyldighet att fråga? Hon kanske inte vill att just jag ska veta nåt. Eller inte vågar säga som det är, eller det kanske är som hon säger.
Jag hoppade en gång snabbt in i en taxi, nästan i farten, fick dörren i ansiktet på kindknotan eller vad det heter. Dagen därpå vaknade jag med halva ansiktet svullet och en blåtira. Då arbetade jag som modell och kunde ju självklart inte gå på några "castings" , när jag förklarade för mina agenturer var det tveksamt att de trodde mej. Ingen frågade rent ut men det hängde i luften.
Här i spanien dödades 72 kvinnor av sin män eller fd män förra året! Många hade säkert kunnat undvikas, om vi alla hade tagit vår del av ansvaret. "Vimmelmamman" skrev igår om en mycket sorglig episod med en mamma som inte behandlade sitt barn som man bör. Pappan tittade bort, vilket för mej är lika med ett accepterande.
Sonen kommer just hem, frågar mej på svenska vad har hänt med henne då. Svarar vad hon har sagt, samtidigt frågar jag vad sonen tycker, svarar att jag borde säga nåt. Det tycker jag med men vet inte hur för att inte göra det svårare för henne.
Måste tänka ut hur.
ADIOS!
Snacka om skitigt hus...
Usch hur kan vi bo så här?
Anna som kommer och städar har inte varit här sedan den 2:a januari, brukar komma varja fredag 4 timmar. Hon blev magsjuk i torsdagskväll och kunde därför inte komma på fredagen som vanligt. Vi bestämde att hon inte skulle komma förrens hon var absolut helt frisk, skulle bara fattas att jag blir magsjuk ovanpå andningssvårigheterna. Men det är klart lite magsjuka skulle ju innebära viktminskning, men det lockar ändå inte.
Här är extra äckligt eftersom ingen mamma har varit hemma och hållit efter familjen. Maken och sonen har lagat mat, maken har ingen ide om hur man gör, men det har sonen, som vill bli kock, rättare sagt världsberömd köksmästare. Men vad de inte vet är hur man tar reda på ett kök efter att man har lagat. Stackars mitt fina kök!
Badrummet ser numera ut som en droppstensgrotta, vi har ovanligt kalkrikt vatten och om man inte torkar av kranen i duschen, väggar och glasdörrarna så blir de täckta med kalk genast. När jag skäller på familjen upptäcker jag att maken aldrig har torkat av, har liksom aldrig fattat att de underlättar att hålla snyggt och att sakerna håller längre.
Tänker inte gå in på hur övriga badrummet ser ut med tandkrämsfläckar, skumma fläckar på spegeln som finniga tonåringarna förnekar etc. Tror att de flesta känner igen situationen, kan hända i de bästa hemmen. :)
Sâhär fint ser mitt badrum ut en fredag kl 14.00 när Anna har städat klart.
Nu tycker ni säkert att maken och barnen kunde ha städat , helt rätt hâller med, men jag har valt att umgâs med dem istället!
Min avlidna mor sa alltid: Hellre lite damm i hörnen än ett rent helvete.
Kan bara hâlla med!
ADIOS!
Anna som kommer och städar har inte varit här sedan den 2:a januari, brukar komma varja fredag 4 timmar. Hon blev magsjuk i torsdagskväll och kunde därför inte komma på fredagen som vanligt. Vi bestämde att hon inte skulle komma förrens hon var absolut helt frisk, skulle bara fattas att jag blir magsjuk ovanpå andningssvårigheterna. Men det är klart lite magsjuka skulle ju innebära viktminskning, men det lockar ändå inte.
Här är extra äckligt eftersom ingen mamma har varit hemma och hållit efter familjen. Maken och sonen har lagat mat, maken har ingen ide om hur man gör, men det har sonen, som vill bli kock, rättare sagt världsberömd köksmästare. Men vad de inte vet är hur man tar reda på ett kök efter att man har lagat. Stackars mitt fina kök!
Badrummet ser numera ut som en droppstensgrotta, vi har ovanligt kalkrikt vatten och om man inte torkar av kranen i duschen, väggar och glasdörrarna så blir de täckta med kalk genast. När jag skäller på familjen upptäcker jag att maken aldrig har torkat av, har liksom aldrig fattat att de underlättar att hålla snyggt och att sakerna håller längre.
Tänker inte gå in på hur övriga badrummet ser ut med tandkrämsfläckar, skumma fläckar på spegeln som finniga tonåringarna förnekar etc. Tror att de flesta känner igen situationen, kan hända i de bästa hemmen. :)
Sâhär fint ser mitt badrum ut en fredag kl 14.00 när Anna har städat klart.
Nu tycker ni säkert att maken och barnen kunde ha städat , helt rätt hâller med, men jag har valt att umgâs med dem istället!
Min avlidna mor sa alltid: Hellre lite damm i hörnen än ett rent helvete.
Kan bara hâlla med!
ADIOS!
Återuppstått från de döda...
Jag lever, jag kan andas igen!
Host, host, rossel och rassel har hörts från mina luftrör och lungor de sista två veckorna.
Kom hem förkyld från Svedala och julfirandet. Blev bara sämre och sämre, astman slog till rejält på nyårsaftonen. Borde ha åkt till akuten istället för på middag hos svärföräldrarna, men som de hade varit "övergivna" under julen kändes det som ett måste att gå dit i vilket tillstånd som helst.
Maken såg att jag var dålig men förstod inte hur illa det var eftersom jag aldrig medger. Efter en hemsk natt säger jag till maken att nu åker vi till doktorn. Istället för att åka till akuten på sjukhuset tänker jag lite smart att vi tar akuten på en större vårdcentral i våra kvarter. När vi kommer in säger en ordningsvakt att vi får vänta, maken talar om att det handlar om ett astmaanfall men vakten fattar inget och aviserar ingen utan vi får helt enkelt bara vänta. Det finns inte en enda människa nånstans, inga patienter. Tillslut kommer doktorn, som jag känner igen, går förbi tittar vänder och går. Nu uppenbarar sej den som sitter i receptionen, maken tar hand om pappersbestyren. Vi får gå direkt till doktorns rum, kommer in, han sitter tillbakalutad i stolen och tittar med stöddig uppsyn, fattas bara fötterna på skrivbordet. Frågar nonchalant vad det är med mej, man hör på över 1 meters avstånd alla pipljud som tjuter ur mej. Kan heller ej prata. Han säger direkt att jag inte har astamaanfall utan att jag ska gå hem och dricka mycket vatten, upplyser att han själv har astma, säger att han inte behöver lyssna med stetoskopet, ser hur maken och jag tittar på varandra med undrande miner, reser sej då ur stolen och lyssnar. Vi undrar om jag ändå inte behöver antibiotika, men han skriver ut en slemlösande medicin som astmatiker inte får ta!
Vi går därifrån och jag undrar om jag har blivit tokig. Kan jag inte längre känna när jag har astmaanfall?
Maken vill att vi åker till akuten på sjukan men jag vägrar, tänk om doktorn har rätt, vill inte åka dit och störa.
Ligger hemma och kämpar till fredag morgon då min vårdcentral har öppet igen. Får akuttid hos min doktor, men hon har ledigt, men hennes ersättare känner mej och min astma väl. Dr. David sätter genast igång den behandling som jag borde ha fått ett dygn tidigare. När han inser att det inte funkar ringer han på en ambulans, uppger att det är akut. Maken informeras av dottern som är med mej. Han åker genast hem för att hämta mina mediciner som jag tar dagligen för min neurologiska sjukdom. Hemifrån ringer han för att kolla var vi befinner oss, vi sitter fortfarande på vårdcentralen. Därifrån reklameras ambulansen vid flera tillfällen, men tydligen är det väntetid ca 1 1/2 timme! Man hinner med andra ord dö innan den kommer. Jag sitter med syrgas i goda händer, min doktor Blanca kommer in för att gå på lunch med sin sjuksyster, tar genast fram sina akupunkturnålar och försöker på alla sätt göra det lättare för mig att andas. Maken hinner före ambulansen och hämtar oss, doktor David vill åka med men jag vet att han har sluta för dagen.
Väl framkommen till sjukan körs jag upp till medicin, det är sprängfullt med patienter. Jag får vänta ca 1/2 timme innan någon kommer fram till mej, när väl doktorn kommer utan att lyssna med stetoskopet körs jag in och får inhallationer och kortison direkt i venen. Sen ut i väntrummet med syrgas.
Väntan blev lång, 9 timmar! Hela sjukan var ett kaos, sängar och rullstolar med sjuklingar överallt. Doktorn som tog hand om mej sa direkt att jag måste läggas in. Har legat inne i 6 dagar, har varit hemma i 3 dagar, orkar endast gå mellan sängen och toaletten.
Känner mej jätte arg på idioten till doktor som inte gav den behandling jag behövde, kanske hade jag sluppit bli inlagd och inte belastat sjukbudgeten i samhället.
Frågade doktorn som tog hand om mej på sjukan hur det kommer sej att det inte funkade på akuten, 9 timmars väntan är oacceptabelt. Han svarade att oavsett om det är vinter och man vet att det är influensatider och att Barcelona har en stor befolkning som är äldre och i riskgrupper, så satsas inte mer pengar. Man föredrar att satsa våra pengar på fyrverkerier och annat tjafs.
Det ända jag har gjort är läst, barnen fick i julklapp Stieg Larssons triologi, jag har motstått frestelsen att läsa den på spanska, väntat på vår resa till svedala, för att kunna införskaffa och kunna läsa på svenska. Har betat av de två första och har precis börjat den sista. Vad bra de är.
Stieg Larsson har räddat mej.
ADIOS!
Bloggen har fått knäppentoppen!
Min blogg har fått knäppen, plötsligt började den skriva med stora bokstäver, dvs jätte bokstäver.
När det publicerades har det skrivits över det förra inlägget. Allt är oläsbart. Här kommer ett nytt försök.
ADIOS!
När det publicerades har det skrivits över det förra inlägget. Allt är oläsbart. Här kommer ett nytt försök.
ADIOS!
