Jag lever, jag kan andas igen!

Host, host, rossel och rassel har hörts från mina luftrör och lungor de sista två veckorna.
Kom hem förkyld från Svedala och julfirandet. Blev bara sämre och sämre, astman slog till rejält på nyårsaftonen. Borde ha åkt till akuten istället för på middag hos svärföräldrarna, men som de hade varit "övergivna" under julen kändes det som ett måste att gå dit i vilket tillstånd som helst.

Maken såg att jag var dålig men förstod inte hur illa det var eftersom jag aldrig medger. Efter en hemsk natt säger jag till maken att nu åker vi till doktorn. Istället för att åka till akuten på sjukhuset tänker jag lite smart att vi tar akuten på en större vårdcentral i våra kvarter. När vi kommer in säger en ordningsvakt att vi får vänta, maken talar om att det handlar om ett astmaanfall men vakten fattar inget och aviserar ingen utan vi får helt enkelt bara vänta. Det finns inte en enda människa nånstans, inga patienter. Tillslut kommer doktorn, som jag känner igen,  går förbi tittar vänder och går. Nu uppenbarar sej den som sitter i receptionen, maken tar hand om pappersbestyren. Vi får gå direkt till doktorns rum, kommer in, han sitter tillbakalutad i stolen och tittar med stöddig uppsyn, fattas bara fötterna på skrivbordet. Frågar nonchalant vad det är med mej, man hör på över 1 meters avstånd alla pipljud som tjuter ur mej. Kan heller ej prata. Han säger direkt att jag inte har astamaanfall utan att jag ska gå hem och dricka mycket vatten, upplyser att han själv har astma, säger att han inte behöver lyssna med stetoskopet, ser hur maken och jag tittar på varandra med undrande miner, reser sej då ur stolen och lyssnar.  Vi undrar om jag ändå inte behöver antibiotika, men han skriver ut en slemlösande medicin som astmatiker inte får ta!
 
Vi går därifrån och jag undrar om jag har blivit tokig. Kan jag inte längre känna när jag har astmaanfall?

Maken vill att vi åker till akuten på sjukan men jag vägrar, tänk om doktorn har rätt, vill inte åka dit och störa. 

Ligger hemma och kämpar till fredag morgon då min vårdcentral har öppet igen. Får akuttid hos min doktor, men hon har ledigt, men hennes ersättare känner mej och min astma väl.  Dr. David sätter genast igång den behandling som jag borde ha fått ett dygn tidigare. När han inser att det inte funkar ringer han på en ambulans, uppger att det är akut. Maken informeras av dottern som är med mej. Han åker genast hem för att hämta mina mediciner som jag tar dagligen för min neurologiska sjukdom. Hemifrån ringer han för att kolla var vi befinner oss, vi sitter fortfarande på vårdcentralen. Därifrån reklameras ambulansen vid flera tillfällen, men tydligen är det väntetid ca 1 1/2 timme! Man hinner med andra ord dö innan den kommer. Jag sitter med syrgas i goda händer, min doktor Blanca kommer in för att gå på lunch med sin sjuksyster, tar genast fram sina akupunkturnålar och försöker på alla sätt göra det lättare för mig att andas. Maken hinner före ambulansen och hämtar oss, doktor David vill åka med men jag vet att han har sluta för dagen. 

Väl framkommen till sjukan körs jag upp till medicin, det är sprängfullt med patienter. Jag får vänta ca 1/2 timme innan någon kommer fram till mej, när väl doktorn kommer utan att lyssna med stetoskopet körs jag in och får inhallationer och kortison direkt i venen. Sen ut i väntrummet med syrgas.

Väntan blev lång, 9 timmar! Hela sjukan var ett kaos, sängar och rullstolar med sjuklingar överallt.  Doktorn som tog hand om mej sa direkt att jag måste läggas in. Har legat inne i 6 dagar, har varit hemma i 3 dagar, orkar endast gå mellan sängen och toaletten.
 
Känner mej jätte arg på idioten till doktor som inte gav den behandling jag behövde, kanske hade jag sluppit bli inlagd och inte belastat sjukbudgeten i samhället. 
Frågade doktorn som tog hand om mej på sjukan hur det kommer sej att det inte funkade på akuten, 9 timmars väntan är oacceptabelt. Han svarade att oavsett om det är vinter och man vet att det är influensatider och att Barcelona har en stor befolkning som är äldre och i riskgrupper, så satsas inte mer pengar. Man föredrar att satsa våra pengar på fyrverkerier och annat tjafs. 

Det ända jag har gjort är läst, barnen fick i julklapp Stieg Larssons triologi, jag har motstått frestelsen att läsa den på spanska, väntat på vår resa till svedala, för att kunna införskaffa och kunna läsa på svenska. Har betat av de två första och har precis börjat den sista. Vad bra de är. 

Stieg Larsson har räddat mej. 

ADIOS!