Legat sömnlös...
Klockan 02.45, eller det kanske var 03.45, vaknar jag, ser inte alltid rätt på klockan i mörkret. Drömmer att jag är på besök hemma hos min fd chef, i drömmen har han en trevlig pojkvän och bor verkligen urhäftigt. I verkligheten vet jag inte hur han bor men att han är gift med en utav det få kvinnorna med verklig klass, en italienska som har en "air" av Sofia Loren.
När jag kommer ur drömmen påminns jag om gårdagskvällen. Sonen går till fisioterapeuten för den massage av ryggen som han inte fick i tisdags då han istället fick arytmi. Behandlingen går bra, Monica lägger honom på några elektriska plattor som gör att musklerna slappnar av helt. Börjar nere i lumbarerna och eftersom det går bra fortsätter till skulderbladsnivå. Då sker det igen, arytmi. Sonen blir rädd och börjar panika, men Monika får honom att lugna sej genast. Han klarar "attacken" lugnt och kan slappna av. Hon ringer mej och berättar vad som sker, rusar inte dit eftersom min ex make har följt med. Kanske sonens hjärtfrekvens påverkas av elektriska apparater, ger nån form utav störning. Förra veckan var det ibörjan när han fick värme av några apparater och igår islutet.
Stiger upp och kollar att han andas.
Har svårt att somna om, tankarna börjar att mala på om Sabina. Meningen med allting, varför. Jag har min egen tro om varför vi drabbas olika av svårigheter i livet. Varför somliga nästan går fria medans vi är några som går igenom den ena efter den andra.
Vi behöver lära, inte förrens vi har gjort det är vi redo att gå vidare. Men lära vad kan man ju fråga sej, kan var allt möjligt... Min dotter föddes i vecka 27. Med helt omogna lungor, låg på sjukhus 1 år, behövde syrgas fram till 2 år och sondmatades fram till 3 års ålder. Vad behövde jag lära mej då? Jo tålamod. Jag var en person utan tålamod, ville att allt skulle ske direkt, kunde inte vänta. Nu har jag all världens tålamod, och tycker inte om att forcera saker, allt sker tids nog. Har lärt mej att allt som jag vill eller vill ha inte är menat till mej. Och sörjer det inte. Kan släppa det genast.
Ska tillägga att dottern mår utmärkt och är ursnygg.
Att jag blev sjuk har jag ju självklart även undrat över, varför just jag osv... som förlamad har man mycket tid att tänka, svårt att springa ifrån sej själv... Enligt min teori behövde jag coola ner, levde som en duracellkanin. Stanna upp, tänka. Att tillägna, man kan inte leva som speedad och tycka att man tillägnar någon något, eller sej själv. . Även har jag lärt mej att hänge mej.
Känner att jag vuxit mycket som person och det är absolut vad jag behöver. Är heller inte rädd att lära känna mej bättre.
Nä nu måste jag tillbaka till vardagsmorgonen hemma hos oss, har gett sonen sovmorgon, komma en timme senare till skolan. Vill tillägna honom en liten stund, :-)
ADIOS!
När jag kommer ur drömmen påminns jag om gårdagskvällen. Sonen går till fisioterapeuten för den massage av ryggen som han inte fick i tisdags då han istället fick arytmi. Behandlingen går bra, Monica lägger honom på några elektriska plattor som gör att musklerna slappnar av helt. Börjar nere i lumbarerna och eftersom det går bra fortsätter till skulderbladsnivå. Då sker det igen, arytmi. Sonen blir rädd och börjar panika, men Monika får honom att lugna sej genast. Han klarar "attacken" lugnt och kan slappna av. Hon ringer mej och berättar vad som sker, rusar inte dit eftersom min ex make har följt med. Kanske sonens hjärtfrekvens påverkas av elektriska apparater, ger nån form utav störning. Förra veckan var det ibörjan när han fick värme av några apparater och igår islutet.
Stiger upp och kollar att han andas.
Har svårt att somna om, tankarna börjar att mala på om Sabina. Meningen med allting, varför. Jag har min egen tro om varför vi drabbas olika av svårigheter i livet. Varför somliga nästan går fria medans vi är några som går igenom den ena efter den andra.
Vi behöver lära, inte förrens vi har gjort det är vi redo att gå vidare. Men lära vad kan man ju fråga sej, kan var allt möjligt... Min dotter föddes i vecka 27. Med helt omogna lungor, låg på sjukhus 1 år, behövde syrgas fram till 2 år och sondmatades fram till 3 års ålder. Vad behövde jag lära mej då? Jo tålamod. Jag var en person utan tålamod, ville att allt skulle ske direkt, kunde inte vänta. Nu har jag all världens tålamod, och tycker inte om att forcera saker, allt sker tids nog. Har lärt mej att allt som jag vill eller vill ha inte är menat till mej. Och sörjer det inte. Kan släppa det genast.
Ska tillägga att dottern mår utmärkt och är ursnygg.
Att jag blev sjuk har jag ju självklart även undrat över, varför just jag osv... som förlamad har man mycket tid att tänka, svårt att springa ifrån sej själv... Enligt min teori behövde jag coola ner, levde som en duracellkanin. Stanna upp, tänka. Att tillägna, man kan inte leva som speedad och tycka att man tillägnar någon något, eller sej själv. . Även har jag lärt mej att hänge mej.
Känner att jag vuxit mycket som person och det är absolut vad jag behöver. Är heller inte rädd att lära känna mej bättre.
Nä nu måste jag tillbaka till vardagsmorgonen hemma hos oss, har gett sonen sovmorgon, komma en timme senare till skolan. Vill tillägna honom en liten stund, :-)
ADIOS!
Kommentarer
Trackback
