BlondiBarcelona

I onsdags hade jag tid hos en neurolog som gör några mycket speciella undersökningar. Han är den enda i Spanien och har en utrustning som antagligen kostar mer än Ugandas statsbudget.

Klockan 17.15 har jag tid. Dr Casanova är lite försenad, kommer ut en kvart senare. Tar avsked av en äldre herre och hans fru, de ser glada ut, kanske goda nyheter.

Kommer fram och presenterar sej, ber om ursäkt och ber oss följa med. Vi kliver in i ett rum fyllt av maskiner och datorer, ser inte ut som ett vanligt undersökningsrum. Snarare som  NASA. 

Dr C berättar att han inte vet hur många prover vi kommer att göra, beror på resultaten. Börjar med ett som är att känna vibrationer. Jag känner nästan inga. Frågar hur det gått, svarar att i ett lopp med 100 löpare kommer jag in som den 99:de, "uppmuntrande". 

Eftersom det provet inte gav så bra resultat gör vi fler, det sprutar papper ur skrivarna, meter efter meter. Doktor C säger att han måste göra uträkningar för att komma fram till resultaten. Men han ser att jag har ett svårt skadat nervsystem. Så vi avslutar det hela efter 2,5 timmar med att gå till en dagavdelning neurokirurg, där en biopsi görs. Man kan tydligen se hur skadade de små nerverna i huden är och även söka om jag har en konstig sjukdom där proteiner i kroppen har fått spratt och attackerat nervsystemet. Om ca 2-4 veckor får vi svar. 

Får recept på en ny medicin för värken, de 2 jag redan tar är inte tillräckliga. Dr C talar om att det finns en biverkning, man tappar apetiten, jag jublar, äntligen kanske jag kan gå ner lite. Snart dax för Playan...

Torsdag morgon hämtar jag ut medicinen, tar tabletten när ex-maken och jag sitter på polisstationen och väntar på vår tur. Sonen ska på skolresa och föräldrars tillstånd bestyrks där. Under väntan börjar jag känna mej yr och lätt illamående. På vägen hem talar jag om att jag inte mår bra alls. Hemma lägger jag mej för att vila och somnar in på 1 sekund.  Vaknar och sätter igång och jäspar, nästan käken ur led. Stoppar inte. Dottern ringer maken som kommer hem. Han blir orolig då jag är väldigt yr och illamående och inte slutar jäspa. Ringer till doktorn som är upptagen, ringer då sjukvårdsupplysningen som skickar en ambulans när de hör mej. Färd till sjukan. 

På sjukan åker jag rakt in till en doktor som då skickar mej till intensiven. Direkt rusar sköterskor och sliter av mej kläderna, tar allt värden och alla börjar att jäspa, det smittar ju av sej. In kommer 2 doktorer som även de börjar. Utfrågningar och undersökningar. Alla jäspar, mest jag.  Helt sjuk situation....

Hemma hade familjen läst om medicinens biverkningar, många, jag hade nästan alla. Doktorerna kunde bara konstatera att så stämde. Efter ett par timmar var vi alla överens att jag skulle inte dö men fortsätta jäspa tills den gick ur kroppen. Dr C kommer inrusande när jag börjar klä på mej för att åka hem. Ber om ursäkt som om det var hans fel. Vilket det ju inte är. Säger till maken att höra utav sej om jag inte blir bättre. 

Hemma ligger jag till sängs och jäspar hela kvällen. När yrseln avtar lite sätter jag mej  med familjen i soffan. Sonen kan inte hålla sej, vrider sej av skratt varje gång jag jäspar. Jag skulle säkert ha gjort likadant. Måste ha sett för roligt ut.  

Vaknar dan efter med minskad aptit, kunde nämligen inte öppna munnen, sån värk i käkarna. Får bara 2 attacker som inte håller i sej så länge.  Yrseln däremot är kvar. 

På kvällen ringer Doktor C och frågar hur jag mår. Är uppriktigt ledsen. Men vem kunde veta hur jag skulle reagera. 

En upplevelse till, som tagen ur en komedi. 

ADIOS!