Blodad tand...
Nu är jag på gång igen...
Har legat lågt, mycket lågt en tid. Det har hänt saker. Saker som gör ont. Ont på olika sätt. En del kroppsliga andra i själen.
Börjar med de lättaste att berätta, de kroppsliga.
Vaknar en morgon med tandvärk, hela munnen värker. Kan varken dricka kallt eller varmt. Det är inte tal om lite ilningar utan värk hela tiden i hela munnen. Får tid hos tandläkaren som färklarar att nu måste visdomständerna ut. Har vetat sedan 2 år att de förr eller senare måste ut , det trycker ihop de andra i underkäken. Nu är det dags!
Eftersom båda ska ut bestämmer vi att vi tar dem samtidigt. Tänker att om jag tar en först och det gör jäkligt ont kanske jag vägrar att ta den andra.
Torsdag den 2 april sker det. Ont!
Det gjorde jäkligt ont, hörde hur käkbenet gick sönder. Rötterna var en rot och med en krok på!
Tandläkaren säger att jag ska äta pure och soppor första och andra dagen efter. Förbjudet är ris, nötter, frön och tomater. Helt allvarlig säger han att tomatkärnorna kan gro om det hamnar i hålen.
Kan det vara möjligt eller driver han?
Har i en vecka ätit mjuk mat eller rättare sagt ingenting. Vad jag har tagit är ibruprofen, värktabletter.
På söndagen börjar jag notera en äcklig smak i munnen, den kommer inte från halsen, så det måsta alltså vara från hålen. Tisdag morgon pallar jag inte längre utan går till tandläkaren. Hålen är infekterade. De är fortfarande öppna vill inte läka ihop.
Nu till det svåraste att skriva om...
Den själsliga värken gör så ont att skriva om.
Vi ser att dottern blir mer deppad, hänger med huvudet, har helt tappat lusten till allt. Vill inte gå ut med kompisarna, stänger in sej. Säger att det är bättre att hon drar sej bort än att bli utstött. Hennes kompisar säger att allt är som vanligt men att hon har ändrat sej. Det försöker men hon vill inte.
Vi försöker prata men det ända hon säger är att hon mår så dåligt, vill gömma sej under en sten. Efter timmars, dagars lyssnande på samma orkar vi inte mer. Ber henne förklara bättre. Får ett brev där hon bl a nämner att hon har börjat att läsa websidor om självmord. Då känner vi att vi klarar inte situationen längre, nu måste proffs in. Vi besöker husläkaren som skickar remiss till psykolog.
Dottern besöker psykologen som säger att hon måste börja äta antidepressiv medicin, Prozac. De vill även göra en studie, hon ska träffa en psykolog varje vecka, får rita och skriva, som de tolkar.
En kväll ber dottern och extra dottern att få prata med mej i enrum. Jag tror att det är nåt de vill göra. Men nej, om det ändå så vore. Dottern har ett stort sår 10x7 cm som blöder och vätskar sej. Hon har själv gjort sej illa. Hon är mycket generad och nervös, jag får inte fram ett ord. Känner hur gråten stiger upp ur halsen och är tvungen att resa mej och gå därifrån. Förstår ingenting, hur har hon kunnat, det måste ju göra väldigt ont, mest i själen.
Hör hur flickorna står i badrummet och tvättar såret, går in och reagerar helt plötsligt praktiskt, det måste läggas om. Extra dottern tvättar rent och pysslar om henne. När flickorna är klara går de till sängs.
Då kommer gråten, kan inte sluta, jag bara gråter och gråter.
Morgonen efter frågar jag extra dottern om hon vet när dottern har gjort det, hon tror att det var på förrgårkvällen när hon duschade, dottern satt ensam på rummet. Dottern har alltså väntat ett dygn med att visa oss såret. Jag ringer psykologen som säger att om hon gör sej illa igen måste vi ta henne till sjukhuset. Men jag ska ta det lugnt, ha koll på medicinen, hon ska själv inte sköta den. Hon har endast tagit i 2 dagar så den har inte inverkat. Frågar även om hon tycker att det är okey att hon åker hem till extradottern som bor i en skidort i Pyreneerna. Det är planerat att hon ska dit när påsklovet börjar, det är bara bra tycker psykologen.
När hon kommer från skolan kommer hon direkt fram och ber om förlåtelse, jag bara kramar henne. Det är ju inte mej som hon ska be om förlåtelse utan sej själv. Frågar hur hon gjorde det, med vad, svarar med ett örhänge.
Att se sin dotter ledsen är svårt, det gör ont i en, men det går att trösta.
Att se sin dotter deprimerad det är så svårt att det känns som om hjärtat brister. Trösta, krama känns inte tillräckligt. Samtidigt känns det som om jag själv behöver nån som tröstar mej för att orka vara stark. Även makens hjärta går sönder, och hon är inte hans kött och blod. Sonen sitter i klassrummet och gråter de första timmarna.
Vi försöker trösta varandra för att orka hjälpa dottern.
Nu har dottern tagit sin medicin i 3 veckor och det verkar som om hon är gladare. Hon känner av lite biverkningar som trötthet och jäspningar, men det går tydligen över.
Vi önskar av hela hjärtat att vår glada, söta, lite naiva dottern snart kommer tillbaka. Jag skulle kunna ge vad som helst för se henne må bra och vara lycklig.
ADIOS!
Har legat lågt, mycket lågt en tid. Det har hänt saker. Saker som gör ont. Ont på olika sätt. En del kroppsliga andra i själen.
Börjar med de lättaste att berätta, de kroppsliga.
Vaknar en morgon med tandvärk, hela munnen värker. Kan varken dricka kallt eller varmt. Det är inte tal om lite ilningar utan värk hela tiden i hela munnen. Får tid hos tandläkaren som färklarar att nu måste visdomständerna ut. Har vetat sedan 2 år att de förr eller senare måste ut , det trycker ihop de andra i underkäken. Nu är det dags!
Eftersom båda ska ut bestämmer vi att vi tar dem samtidigt. Tänker att om jag tar en först och det gör jäkligt ont kanske jag vägrar att ta den andra.
Torsdag den 2 april sker det. Ont!
Det gjorde jäkligt ont, hörde hur käkbenet gick sönder. Rötterna var en rot och med en krok på!
Tandläkaren säger att jag ska äta pure och soppor första och andra dagen efter. Förbjudet är ris, nötter, frön och tomater. Helt allvarlig säger han att tomatkärnorna kan gro om det hamnar i hålen.
Kan det vara möjligt eller driver han?
Har i en vecka ätit mjuk mat eller rättare sagt ingenting. Vad jag har tagit är ibruprofen, värktabletter.
På söndagen börjar jag notera en äcklig smak i munnen, den kommer inte från halsen, så det måsta alltså vara från hålen. Tisdag morgon pallar jag inte längre utan går till tandläkaren. Hålen är infekterade. De är fortfarande öppna vill inte läka ihop.
Nu till det svåraste att skriva om...
Den själsliga värken gör så ont att skriva om.
Vi ser att dottern blir mer deppad, hänger med huvudet, har helt tappat lusten till allt. Vill inte gå ut med kompisarna, stänger in sej. Säger att det är bättre att hon drar sej bort än att bli utstött. Hennes kompisar säger att allt är som vanligt men att hon har ändrat sej. Det försöker men hon vill inte.
Vi försöker prata men det ända hon säger är att hon mår så dåligt, vill gömma sej under en sten. Efter timmars, dagars lyssnande på samma orkar vi inte mer. Ber henne förklara bättre. Får ett brev där hon bl a nämner att hon har börjat att läsa websidor om självmord. Då känner vi att vi klarar inte situationen längre, nu måste proffs in. Vi besöker husläkaren som skickar remiss till psykolog.
Dottern besöker psykologen som säger att hon måste börja äta antidepressiv medicin, Prozac. De vill även göra en studie, hon ska träffa en psykolog varje vecka, får rita och skriva, som de tolkar.
En kväll ber dottern och extra dottern att få prata med mej i enrum. Jag tror att det är nåt de vill göra. Men nej, om det ändå så vore. Dottern har ett stort sår 10x7 cm som blöder och vätskar sej. Hon har själv gjort sej illa. Hon är mycket generad och nervös, jag får inte fram ett ord. Känner hur gråten stiger upp ur halsen och är tvungen att resa mej och gå därifrån. Förstår ingenting, hur har hon kunnat, det måste ju göra väldigt ont, mest i själen.
Hör hur flickorna står i badrummet och tvättar såret, går in och reagerar helt plötsligt praktiskt, det måste läggas om. Extra dottern tvättar rent och pysslar om henne. När flickorna är klara går de till sängs.
Då kommer gråten, kan inte sluta, jag bara gråter och gråter.
Morgonen efter frågar jag extra dottern om hon vet när dottern har gjort det, hon tror att det var på förrgårkvällen när hon duschade, dottern satt ensam på rummet. Dottern har alltså väntat ett dygn med att visa oss såret. Jag ringer psykologen som säger att om hon gör sej illa igen måste vi ta henne till sjukhuset. Men jag ska ta det lugnt, ha koll på medicinen, hon ska själv inte sköta den. Hon har endast tagit i 2 dagar så den har inte inverkat. Frågar även om hon tycker att det är okey att hon åker hem till extradottern som bor i en skidort i Pyreneerna. Det är planerat att hon ska dit när påsklovet börjar, det är bara bra tycker psykologen.
När hon kommer från skolan kommer hon direkt fram och ber om förlåtelse, jag bara kramar henne. Det är ju inte mej som hon ska be om förlåtelse utan sej själv. Frågar hur hon gjorde det, med vad, svarar med ett örhänge.
Att se sin dotter ledsen är svårt, det gör ont i en, men det går att trösta.
Att se sin dotter deprimerad det är så svårt att det känns som om hjärtat brister. Trösta, krama känns inte tillräckligt. Samtidigt känns det som om jag själv behöver nån som tröstar mej för att orka vara stark. Även makens hjärta går sönder, och hon är inte hans kött och blod. Sonen sitter i klassrummet och gråter de första timmarna.
Vi försöker trösta varandra för att orka hjälpa dottern.
Nu har dottern tagit sin medicin i 3 veckor och det verkar som om hon är gladare. Hon känner av lite biverkningar som trötthet och jäspningar, men det går tydligen över.
Vi önskar av hela hjärtat att vår glada, söta, lite naiva dottern snart kommer tillbaka. Jag skulle kunna ge vad som helst för se henne må bra och vara lycklig.
ADIOS!
Kommentarer
Trackback
