BlondiBarcelona

  

Här i Spanien är begravningsprocedurerna annorlunda än vad vi i Sverige är vana vid. Katolska kyrka har sina ideér om hur det ska gâ till, inom 72 timmar ska liket komma till Gud. Expresstâg till himmelen. Eller kan det bero pâ att liken ruttnade sâ snabbt i värmen, innan kylskâpens upptäckt.

Igâr gick vi pâ Sra. M´s begravningsmässa, som hölls i ett begravningskapell. Detta är inte en vanlig kyrka, utan ett ställe dit de döda kommer och ligger i sina kistor för beskâdning. Man beklagar sorgen till de anhöriga, som sitter i ett förrum. Träffar släkt som man bara träffar pâ begravningar. Talar om hur fantastisk den döda var. bla bla bla

Samma morgon som hon dör när rättsläkare är färdig, kommer likbilen för att hämta henne. Parkerar utanför porten och 2 gubbar lastar ur en bâr som körs pâ en ställning med hjul, som lämnas utanför min dörr. Bâda sönerna kommer och pratar med mej när Sra. M blir paketerad i en plastsäck och fastspänd pâ bâren med 4 remmar. Bärs ut och dâ ställningen tydligen inte fungerar som den ska,  ställs Sra. M  stâende upp, bredvid oss!! Ställningen krânglar och för att lösa problemet lutas Sra. M ner och man använder henne och bâren som verktyg och slâr den pâ plats!!!

Kapellet är fyllt av familj och vänner, släktingar som grâter floder. Som under de 6 âr som jag bott granne med Sra. M aldrig sett eller hört talas om. Hälsar äntligen pâ hennes sonsons svenska flickvän, trevlig tjej frân Göteborg.
Trâkigt bara att hon mâste gâ och död, för att det skulle bli utav. Hon pratade mycket om sitt barnbarn och den svenska flickvännen. Tydligen om mej till sin familj ocksâ.

Ave Maria och Imagine bl a spelas, violin och piano, halvhyfsat men med akompanjemang av borrmaskin och klackljud, frân den halvsexiga begravningsvärdinnan. Som bär en alldeles för kort kjol, eller är det ett skärp och höga klackar. Som alltid, prästen mumlar en massa som ingen hör utan bara när han säger att vi ska resa oss upp eller sätta oss ner. Mânga gânger. Dâ sker nât märkligt, bänkarna som är moderna stâl och fejkad trä-plast historia knakar och brakar högt, kanske är det egentligen klagomâl frân de döda. När jag stâr och funderar över detta ser jag att bakom prästen pâ väggen är  neonljus i ränder tänt, i en ljusgrön typisk sjukhusfärg.  Troligtvis samma designer till stâlställningarna, bârarna som bänkarna. Och hans kusin anlitades som inredningsdesigner. Allt känns smaklöst och helt galet.  
 Som hämtat ur en film av Almodovar.

Tur att Sra.M lâg död i sin kista, för som mycket troende katolik, tror jag inte detta var vad hon önskat sej.

Men glädjande var att vi är mânga som ville ta ett sista farväl ...

ADIOS!

    
Sra. M
Ha sido un placer tenerle como vecina. 
Descansa en paz.